DansbandsWolf: Jag vet inte hur kärleken till ditt lag fungerar men för oss fungerar kärleken som i alla delar av livet, man älskar och blir sviken. As simple as that.
Men själva grundbulten i kärleken... om den är på riktigt... handlar ju om att våga vara naiv och drömmande nog att älska ändå. Min kärlek till Timrå påverkas inte av vad spelarna heter eller ens om laget vinner el. förlorar. Den är en grundlag.
Det är motgångar som definierar en människa likväl som ett lag. Det är hur man enas under motgångar som berättar något för oss, om laget består av en samling underhuggare eller av hjältar.
Att skråla sig hes i kortege längs Storgatan när man vunnit kan vem som helst göra. Att möta fans o media när man ligger näst sist och får stryk med 0-7 mot sina värsta rivaler, är en helt annan sak.
Jag sviker aldrig.
Egentligen är det både rätt rörande och patetiskt att de enda som förblir trogna en klubb livet ut är vi supportrar.
Vi timråiter är lojala in i döden. Vi är trogna hundar. Vi är löjliga lallare, romantiska dårar som faktiskt tror på en spelare när han säger att han älskar klubben han är i... tex Dahlén. Vi tror förresten inte... vi vet.
När man talar om kulturer i olika klubbar blir det gärna lite flummigt. Det är lätt att fastna i myter. Kultur är inte bara något ”som sitter i väggarna”.
Kultur är inte ständiga nostalgitrippar eller rotande i det som varit, som för tex Modoiter mfl som nostalgiskt gråtrunkar till youtubeklipp på att det var bättre förr.
Det blir liksom lite svårt att gå rakt fram när man ska titta bakåt alldeles för mycket.
Ett slags kultur sker här och nu också faktiskt. Kultur skapas dagligen, i det stora och det lilla… t om hur man klär sig när man är ute och rör sig bland folk, hur man för sig, vad man säger och inte säger till pressen osv. Kultur bryr sig väldigt lite i det som har varit.
Just nu är det så här för Timrå IK: Det enda som går att vinna är framtiden. Det förflutna är lika dött som grus… just nu... snart är vi väl där med Modoiterna också och gråter över att det var bättre förr men den dagen den sorgen. Det som gäller för Timrå IK nu är att foga samman bitarna från sitt fina förflutna med den hägrande framtiden.
Så ser jag på det iaf... Kärleken är som herpes...man blir aldrig av med den.
Hahl Bundy 2.0: Tack, äntligen ett ärligt och rakt svar på mina funderingar. Vissa andra här i Timråboken verkar ha grav selektiv ordförståelse och tar allt som skrivs som kritik.
· 
· 
Men själva grundbulten i kärleken... om den är på riktigt... handlar ju om att våga vara naiv och drömmande nog att älska ändå.
Min kärlek till Timrå påverkas inte av vad spelarna heter eller ens om laget vinner el. förlorar.
Den är en grundlag.
Det är motgångar som definierar en människa likväl som ett lag.
Det är hur man enas under motgångar som berättar något för oss, om laget består av en samling underhuggare eller av hjältar.
Att skråla sig hes i kortege längs Storgatan när man vunnit kan vem som helst göra.
Att möta fans o media när man ligger näst sist och får stryk med 0-7 mot sina värsta rivaler, är en helt annan sak.
Jag sviker aldrig.
Egentligen är det både rätt rörande och patetiskt att de enda som förblir trogna en klubb livet ut är vi supportrar.
Vi timråiter är lojala in i döden. Vi är trogna hundar. Vi är löjliga lallare, romantiska dårar som faktiskt tror på en spelare när han säger att han älskar klubben han är i... tex Dahlén.
Vi tror förresten inte... vi vet.
När man talar om kulturer i olika klubbar blir det gärna lite flummigt. Det är lätt att fastna i myter. Kultur är inte bara något ”som sitter i väggarna”.
Kultur är inte ständiga nostalgitrippar eller rotande i det som varit, som för tex Modoiter mfl som nostalgiskt gråtrunkar till youtubeklipp på att det var bättre förr.
Det blir liksom lite svårt att gå rakt fram när man ska titta bakåt alldeles för mycket.
Ett slags kultur sker här och nu också faktiskt.
Kultur skapas dagligen, i det stora och det lilla… t om hur man klär sig när man är ute och rör sig bland folk, hur man för sig, vad man säger och inte säger till pressen osv.
Kultur bryr sig väldigt lite i det som har varit.
Just nu är det så här för Timrå IK: Det enda som går att vinna är framtiden.
Det förflutna är lika dött som grus… just nu... snart är vi väl där med Modoiterna också och gråter över att det var bättre förr men den dagen den sorgen.
Det som gäller för Timrå IK nu är att foga samman bitarna från sitt fina förflutna med den hägrande framtiden.
Så ser jag på det iaf...
Kärleken är som herpes...man blir aldrig av med den.