Man hade nästan glömt bort hur det känns att bli förbaskad o frustrerad. Annat var det förr... då var Bergmans filmer höjdpunkter som man var tvungen att titta på för att uppleva glädjen i all ångest man hade efter att ha sett Timrå spela. Sen fanns det nån jugoslavisk svartvit film som hade en lång svartvit scen på 7,8 minuter som svepte över ett kargt landskap i obygden med gamla damer som gick o matade höns till elakt violingnäll... filmen i sig var 2 timmar lång... ingen sa nåt men violinen gnällde desto mer. Den slog man alltid på för att känna riktigt glädje i ångesten som låg som en svart filt över huvet. Inte ens antidepressiva tabletterna var till hjälp nedsköljda av byxvarm Explorer! Det var tider det, krappar!
· 
· 
