Timrå IK

Somnade runt 05 i morse, sedan låg man och drömde hockey-ångest de få timmarna man sov. Då vet man att det vankas slutspel, hur fan kan man se fram emot att inneha denna konstanta ångest? Om än blandad med förväntan. Sjuk känsla, ständigt återkommande denna tid på året. Men man kan inget annat än älska den, samtidigt som man hatar den. Det i sig är vackert på något vis.

För övrigt förlorade vi med 3-6 i drömmen. Det i sig betyder att vi är tvungna att vinna minst en av två matcher på Hovet. Tänk om vi förlorar båda första matcherna, då måste vi vinna tre raka? Nu börjar katastroftankarna ta över, drömmar är inte ett bra omen, eller är dom det? Försöker min hjärna sänka mina förväntningar, eller visar den framtiden? Så går mina tankar just nu. Det är fan inte hälsosamt, hur man spelar upp olika scenarion i huvudet både när man sover och är vaken. Sällan med positiv utgång dessutom.

Man är livrädd att detta ska sluta i ett antiklimax. Tänk om säsongen är över om tre matcher? Nej nu måste jag sluta, innerst inne vet jag att när pucken väl släpps infinner sig någon slags trygghet när Timrå spelar. Oavsett vad jag gått runt och drömt, tänkt och ältar dagarna innan. Det spelar liksom ingen roll när pucken är släppt, ändå lär man sig aldrig.

Som så ofta annars brukar rädslan vara totalt obefogad när matchen väl är över. Det var ju inte alls så som jag hade föreställt mig i mina katastroftankar och scenarion i huvudet, vi vann ju!

Sedan närmar sig nästa match och där emellan börjar de jävla tankarna sakta men säkert komma tillbaka på beställning, och så upprepar det sig ända tills slutspelet är slut. Man lär sig liksom aldrig att riktigt njuta av stunden. Men det är charmen, hockey ska framkalla känslor. Man ska må piss samtidigt som man mår som bäst egentligen, tills man åker ur, eller tills man inte gör det.

Idag hoppas jag mina drömmar och tankar är obefogade, som så oftast. Och att vi leder matchserien när klockan slår 21:15 ikväll. Om inte, kan jag alltid skylla på att vad var det jag sa....