Tycker det var lite trist att Freddan inte ställde finnen i mål i premiären, utan valde det som antagligen var mest osexigt på förhand helt enkelt. Det spelade egentligen inte mig någon roll vem som stod men valet av Johansson kändes så typiskt Freddan på något vis, så jag blev inte ett dugg förvånad. Det jag däremot ogillade är att tendenserna att det är så förutsägbart. Det spelade liksom ingen roll hur finnen har presterat på försäsongen, Freddan hade antagligen bestämt redan innan försäsongen att Johansson skulle stå i premiären. Det är känslan jag får i alla fall.
Man måste våga för att vinna - det jag undrar är om Freddan någonsin vågar? Många val känns extremt förutsägbara, som att det inte existerar någon fingertoppskänsla överhuvudtaget.
Självklart finns det för och nackdelar med detta, men jag börjar tvivla på att de som presterat bäst också får den istid de förtjänar. Detta blev vårt fall senaste sejouren, med det tydligaste exemplet på den envisa tilltron på Svedberg som uppvisades då. Där och då kändes det som att ALLA kunde se att Brattström hade bättre prestationer än Svedberg utom Freddan själv, om man ska se till laguttagningarna.
Nu lär förmodligen finnen få chansen nästa match i mål ändå, men det baserar jag på Freddans förutsägbarhet snarare än tron på att motivationen skulle vara att finnen har presterat bättre.
Ett annat exempel i mitt tycke är angående att Johansson hamnar utanför laget, men Olofsson får istid? Tycker på riktigt någon här inne att Olofsson har presterat bättre än Johansson på isen under försäsongen? Motivation slår klass, och där tycker jag på riktigt Johansson uppvisar både mer motivation och mer klass än Olofsson, men likväl vågar Freddan inte göra valet att bänka Olofsson till förmån för Johansson.
Heisenberg: Förstår hur du tänker vad gäller Olofsson/Johansson, men hade OJ varit så pass bra under försäsongen att det varit svårt att plocka bort honom så hade han självklart spelat. Och då inte bara just att han skulle spela istället för just 38, är man tillräckligt bra så spelar man.
Tror jag förstår hur man tänker, är saker och ting inte solklara så är det nog bra att ge mer "etablerade" spelare chansen först, kan bli rätt rörigt i truppen annars.
Man kan ha åsikter om laguttagningar hit och dit, tror att just dom bitarna är lite mera komplexa än man kanske förstår alla gånger.
· 
Man måste våga för att vinna - det jag undrar är om Freddan någonsin vågar? Många val känns extremt förutsägbara, som att det inte existerar någon fingertoppskänsla överhuvudtaget.
Självklart finns det för och nackdelar med detta, men jag börjar tvivla på att de som presterat bäst också får den istid de förtjänar. Detta blev vårt fall senaste sejouren, med det tydligaste exemplet på den envisa tilltron på Svedberg som uppvisades då. Där och då kändes det som att ALLA kunde se att Brattström hade bättre prestationer än Svedberg utom Freddan själv, om man ska se till laguttagningarna.
Nu lär förmodligen finnen få chansen nästa match i mål ändå, men det baserar jag på Freddans förutsägbarhet snarare än tron på att motivationen skulle vara att finnen har presterat bättre.
Ett annat exempel i mitt tycke är angående att Johansson hamnar utanför laget, men Olofsson får istid? Tycker på riktigt någon här inne att Olofsson har presterat bättre än Johansson på isen under försäsongen? Motivation slår klass, och där tycker jag på riktigt Johansson uppvisar både mer motivation och mer klass än Olofsson, men likväl vågar Freddan inte göra valet att bänka Olofsson till förmån för Johansson.
Varför?