Timmen är sen och nomaden känner sig lite lallig. Jag är stolt över det här laget. Ja alltså just precis de här killarna som representerar "mitt" Timrå nu. I 45 år har det varit "mitt" Timrå. Sötebrödsdagarna har varit försvinnande få, säsongerna som toppat "bottenlag i SHL" går att räkna på typ en hand.
Det här laget tävlar! Jävlar i min låda. Vi är med, vi för respekt med oss. I SHL. Det är sån milsvid skillnad från 2018/19 när vi var kvallag från omgång 1. På riktigt, vi var det. Det var så jävla klart att vi skulle kvala att Putins ord om "befrielsekrig" framstår som en 50/50 sanning i jämförelse.
Inget mer jävla grinande nu, vi kan klara det här. Även i ett kval. Mot bondgården
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
