Känner att det är dags för första inlägget sedan vi vann i lördags. Behövdes fem dagar för mig att landa någorlunda i vad fan vi lyckats med egentligen och nu känner jag mig tillräckligt återhämtad för att sätta mig ned och hylla prestationen som laget stod för under kvalspelet.
Först av allt vill jag nämna att detta är den största mentala prövningen jag genomgått hockeymässigt när det kommer till Timrå IK - någonsin. Jag fattar inte ens hur jag lyckades ta mig till Hovet och genomlida två matcher, för det är att utsätta sig själv för psykisk och fysisk påfrestning som tar tid att återhämta sig ifrån, upplever jag i alla fall personligen. I efterhand ångrar man det dock såklart inte, men det tär på en kan jag säga.
Måste nog boka tandläkartid för att införskaffa mig en bettskena snarast, för käken var konstant sammanbiten under hela kvalspelet och huvudvärken släpper fan i mig inte. Jag tror dessutom vakterna i arenan hade span på mig för att jag satt och kallsvettades och rörde och vred på mig som någon med mer tjack än blod i kroppen, när det egentligen var stressnivåer av guds nåde och panikångest som framkallade skiten.
Sedan kvalet har det varit hockeyavtändning när den är som bäst. Borde finnas rehabiliteringsanläggningar för supportrar som genomgått ett kvalspel av den här formen.
Helt sjukt hur påverkad man blir. Trots 3-0 i matcher och ledning med 3-0 i lördags var jag så extremt nervös ända tills det var 20 sekunder kvar av matchen - DÅ kunde jag slappna av för första gången den här säsongen. Som ett brev på posten slog såklart dock overklighetskänslorna till, händer det här verkligen? Det kändes som en jävla dröm och jag kan till viss del fortfarande inte riktigt greppa det.
-För bra för att vara sant, sade skeptikern inom mig vid slutsignalen.
-Käften ditt jävla hjärnspöke, dra åt helvete, svarade jag och började storböla. Inte av glädje - utan av lättnad.
Lättnaden övergick därefter i ett stort jävla leende, armarna åkte upp i luften med nävarna knutna och gåshuden reste kroppsbehåringen till sådana nivåer att jag såg ut att kunna ha tillräckligt mycket el i kroppen för att ställa mig vid E18 och agera mänsklig laddstolpe för elbilar. Om någon i sin tur skulle undra vart man ska köra in sladden för att ladda via mig hade jag svarat med att säga att det är samma ställe som Timrå IK stoppade upp 4-0 i matcher på Djurgården.
Fan vad man njöt hemma i soffan. Sedan var det dags för Antes snus att träda in i tv-rutan. Bland det bästa jag sett. När fokus sedan skiftades över till Ante blev det dock enorm känslosamt - tårarna kom tillbaka och rann lika mycket som snuset under Antes läpp. Vilken jävla hjälte han är alltså. Behöver inte säga mer.
Och LAGET - herregud. Vilken jävla styrka att kunna resa sig på detta vis, med Ante i spetsen. Inför match 1 på Hovet sade jag till min kompis att det som M Ö J L I G E N kan tala för oss i denna matchserie, det är att vi har en sak som Djurgården inte har, vilket är erfarenhet av kvalspel i form av viktiga matcher de senaste åren och att vi slår ur underläge. Jag fattar dock fortfarande inte hur eller vad som gjorde att vi kunde prestera på den här sjuka nivån i dessa matcher. Laget och ledarna förtjänar allt beröm för denna prestation. Helt otroligt starkt.
Måste även berömma klacken, vilka underbara jävla människor. Ni lyfter fan stämningen till nya höjder och är en starkt bidragande orsak till att vi spelar SHL även nästkommande år, toppklass rakt igenom!
Avslutningsvis har jag, precis som många andra här inne, kritiserat mycket denna säsong och man kan fortfarande än idag anse kritiken som förståelig där mycket var väldigt frustrerande och jobbigt under grundserien. Det är inte alltid lätt att vara Timråsupporter, men när det kommer till kritan och man kan summera säsongen i efterhand är likväl lyckan och framtidsutsikterna bättre än på väldigt, väldigt länge. Det är det enda som betyder något när det kommer kring och hur det såg ut på vägen dit hör till historien nu när vi blickar framåt.
Man ska inte heller glömma att det är de krångligaste vägarna som leder till de vackraste destinationerna och med Lander & CO i spetsen har vi vad som krävs för att leda oss på vägen dit - nu jävlar kör vi.
Jag tror inte att någon här inne hade känt samma eufori nu om vi puttrat oss igenom serien och landat i ingemansland. Hade det varit skönare för psyket? Ja absolut. Men den här glädjen man upplever nu, när man går från att stå vid avgrundens brant till att se landslagspelare och klubbikoner vända hem, ja den känslan är fan oslagbar.
söder över: Jag tänker att det här blir min sista kommentar i frågan (mest för att det inte riktigt leder nånstans). Jag vet inte om det är medvetet eller omedvetet man försöker missförstå och när argumenten börjar närma sig "ah men dom ... | #Läs mer ·
· 
Först av allt vill jag nämna att detta är den största mentala prövningen jag genomgått hockeymässigt när det kommer till Timrå IK - någonsin. Jag fattar inte ens hur jag lyckades ta mig till Hovet och genomlida två matcher, för det är att utsätta sig själv för psykisk och fysisk påfrestning som tar tid att återhämta sig ifrån, upplever jag i alla fall personligen. I efterhand ångrar man det dock såklart inte, men det tär på en kan jag säga.
Måste nog boka tandläkartid för att införskaffa mig en bettskena snarast, för käken var konstant sammanbiten under hela kvalspelet och huvudvärken släpper fan i mig inte. Jag tror dessutom vakterna i arenan hade span på mig för att jag satt och kallsvettades och rörde och vred på mig som någon med mer tjack än blod i kroppen, när det egentligen var stressnivåer av guds nåde och panikångest som framkallade skiten.
Sedan kvalet har det varit hockeyavtändning när den är som bäst. Borde finnas rehabiliteringsanläggningar för supportrar som genomgått ett kvalspel av den här formen.
Helt sjukt hur påverkad man blir. Trots 3-0 i matcher och ledning med 3-0 i lördags var jag så extremt nervös ända tills det var 20 sekunder kvar av matchen - DÅ kunde jag slappna av för första gången den här säsongen. Som ett brev på posten slog såklart dock overklighetskänslorna till, händer det här verkligen? Det kändes som en jävla dröm och jag kan till viss del fortfarande inte riktigt greppa det.
-För bra för att vara sant, sade skeptikern inom mig vid slutsignalen.
-Käften ditt jävla hjärnspöke, dra åt helvete, svarade jag och började storböla. Inte av glädje - utan av lättnad.
Lättnaden övergick därefter i ett stort jävla leende, armarna åkte upp i luften med nävarna knutna och gåshuden reste kroppsbehåringen till sådana nivåer att jag såg ut att kunna ha tillräckligt mycket el i kroppen för att ställa mig vid E18 och agera mänsklig laddstolpe för elbilar. Om någon i sin tur skulle undra vart man ska köra in sladden för att ladda via mig hade jag svarat med att säga att det är samma ställe som Timrå IK stoppade upp 4-0 i matcher på Djurgården.
Fan vad man njöt hemma i soffan. Sedan var det dags för Antes snus att träda in i tv-rutan. Bland det bästa jag sett. När fokus sedan skiftades över till Ante blev det dock enorm känslosamt - tårarna kom tillbaka och rann lika mycket som snuset under Antes läpp. Vilken jävla hjälte han är alltså. Behöver inte säga mer.
Och LAGET - herregud. Vilken jävla styrka att kunna resa sig på detta vis, med Ante i spetsen. Inför match 1 på Hovet sade jag till min kompis att det som M Ö J L I G E N kan tala för oss i denna matchserie, det är att vi har en sak som Djurgården inte har, vilket är erfarenhet av kvalspel i form av viktiga matcher de senaste åren och att vi slår ur underläge. Jag fattar dock fortfarande inte hur eller vad som gjorde att vi kunde prestera på den här sjuka nivån i dessa matcher. Laget och ledarna förtjänar allt beröm för denna prestation. Helt otroligt starkt.
Måste även berömma klacken, vilka underbara jävla människor. Ni lyfter fan stämningen till nya höjder och är en starkt bidragande orsak till att vi spelar SHL även nästkommande år, toppklass rakt igenom!
Avslutningsvis har jag, precis som många andra här inne, kritiserat mycket denna säsong och man kan fortfarande än idag anse kritiken som förståelig där mycket var väldigt frustrerande och jobbigt under grundserien. Det är inte alltid lätt att vara Timråsupporter, men när det kommer till kritan och man kan summera säsongen i efterhand är likväl lyckan och framtidsutsikterna bättre än på väldigt, väldigt länge. Det är det enda som betyder något när det kommer kring och hur det såg ut på vägen dit hör till historien nu när vi blickar framåt.
Man ska inte heller glömma att det är de krångligaste vägarna som leder till de vackraste destinationerna och med Lander & CO i spetsen har vi vad som krävs för att leda oss på vägen dit - nu jävlar kör vi.