COLD MAN: Snöoväder var det. Slaskig jävla blötsnö! Jag var bjuden av någon slipsnissemäklare till VIP-rummet i Arbogahallen. Han höll på att ramla av stolen när jag knallade in i logen iklädd en knallröd T-shirt med ett fett Timrå på. Det var väl lite som om Clark Kent svidat om till Stålmannen...
Han mäklar´n kunde tydligen inte drömma om att jag var ett hängivet TIK-fan. Man hade väl en annan framtoning i Bergslagstrakten på den tiden... Nu för tiden vet nog de flesta att jag är obotlig TIK-fanatiker. Jag gled dock runt bland kavajerna i logen tills matchen startade. Slurplade kaxigt gratiswirre och jordnötter i massor. Men direkt när matchen startade så var jag givetvis där i Klacken. Underbart. Vi dominerade stort och livet var en fest. Mitt Timrå lirade match i Bergslagen! Så händer det omöjliga: -Timrå förlorade! Fan vad jag led!
Kommentarerna haglade när jag likt Jesus på väg till Golgata snabbast möjligt försökte ta mig så långt bort som möjligt från hemska Arboga.
Fick lift av en lokaltidningsfotograf som körde mig från pinan och till grannbyn där jag numer bor. Svepte en halv pava Whiskey som den triumferande mäklaren hånflinande gav mig som tröst. Slank in på lokalsyltan, satte mig ensam i ett hörn och tröstsmuttade på ytterligare konstiga drinkar... Allt slutade med att jag i min totala ensamhet lutande mot en lyktstoplpe, småkräktes i den allt mer tilltagande snöstormen...
Ensam och ensam föresten... När jag står där och upplever den rena ångesten och det finaste svårmodet, då stannar en polisbil bredvid mig på gatan... Poliserna som jag känner ganska väl håller på och garva häcken av sig när dom upptäcker min röda T-shirt med det stolta Timråtrycket där fram. Dom önskade i alla fall lycka till och frågade om jag kunde ta mig hem för egen maskin? Inga problem sluddrade jag. Polisbilens bakljus försvann i fjärran och jag knallade sakta hemmåt i den ännu mer tilltagande snöstormen.
Än idag blir jag ibland påmind av vår lokala poliskår om den lilla händelsen vid gatlyktan. Men nu har hånen och gliringarna mer vänts till hyllningar och imponerande respekt över Timrås framfart.
· 
Han mäklar´n kunde tydligen inte drömma om att jag var ett hängivet TIK-fan.
Man hade väl en annan framtoning i Bergslagstrakten på den tiden... Nu för tiden vet nog de flesta att jag är obotlig TIK-fanatiker.
Jag gled dock runt bland kavajerna i logen tills matchen startade. Slurplade kaxigt gratiswirre och jordnötter i massor. Men direkt när matchen startade så var jag givetvis där i Klacken. Underbart. Vi dominerade stort och livet var en fest. Mitt Timrå lirade match i Bergslagen! Så händer det omöjliga:
-Timrå förlorade!
Fan vad jag led!
Kommentarerna haglade när jag likt Jesus på väg till Golgata snabbast möjligt försökte ta mig så långt bort som möjligt från hemska Arboga.
Fick lift av en lokaltidningsfotograf som körde mig från pinan och till grannbyn där jag numer bor. Svepte en halv pava Whiskey som den triumferande mäklaren hånflinande gav mig som tröst. Slank in på lokalsyltan, satte mig ensam i ett hörn och tröstsmuttade på ytterligare konstiga drinkar... Allt slutade med att jag i min totala ensamhet lutande mot en lyktstoplpe, småkräktes i den allt mer tilltagande snöstormen...
Ensam och ensam föresten...
När jag står där och upplever den rena ångesten och det finaste svårmodet, då stannar en polisbil bredvid mig på gatan... Poliserna som jag känner ganska väl håller på och garva häcken av sig när dom upptäcker min röda T-shirt med det stolta Timråtrycket där fram. Dom önskade i alla fall lycka till och frågade om jag kunde ta mig hem för egen maskin? Inga problem sluddrade jag. Polisbilens bakljus försvann i fjärran och jag knallade sakta hemmåt i den ännu mer tilltagande snöstormen.
Än idag blir jag ibland påmind av vår lokala poliskår om den lilla händelsen vid gatlyktan. Men nu har hånen och gliringarna mer vänts till hyllningar och imponerande respekt över Timrås framfart.
Älska Timrå IK i nöd och lust.