All cred till grabbarna i dag! Man kan kräva mycket av ett lag, men poäng mot svenska mästarna på bortais får ses som en ren bonus. I a f i min egen lilla värld. En värld som, hur märkligt det än må te sig, känns ganska ljus och löftesrik kvalplatsen till trots.
Frånsett första perioden (som Peo får ta på sig, rent taktiskt var denna period bedrövlig....ta det lugnt och säkra bakåt är en sak, att glida ner i målgården så fort motståndarna närmar sig mittlinjen är att dra det ett steg för långt), tycker jag att Timrå gjorde en mycket bra match.
I andra perioden lyfte man upp laget, började fore-checka aggressivare, samt minskade antalet solokörningar ner i sarghörnet och gick rakare på mål. Då kom också lägena, att puckjäveln vägrar leta sig in är en annan femma. Djurgården var helt klart i gungning, något som understryks av den tidiga time-out man tog. 3-0 efter två perioder kändes oerhört tungt och orättvist.
3:e perioden fortsatte med ett hårt pressande Timrå och, kors i taket, ett riktigt bra power-play. Zäta var den stora dirigenten, både passningen till Casselståhl och hans eget solomål var riktiga delikatesser. Pang pang, två raka hårt och skoningslöst. Nu var Timrå riktigt på gång, tredje målet kändes som en tidsfråga.
Men, som vanligt i årets elitserie ville ödet annorlunda. Djurgårdens senaste nyförvärv, exvästeråsaren Robert Lahti, frälste hemmapubliken med sitt 4-2 mål i spel fem mot tre. Därpå gick luften ur och Timrå var ett slaget lag. Synd som faen!
Isens dominant, för vilken gång i ordningen vet jag inte, var Zäta. Han var överallt, hela tiden. Hur han orkar med att spela så mycket och så intensivt som han gör är en gåta. Offensivt, defensivt, powerplay, boxplay...så fort det hettar till finns han i händelsernas centrum. Den som klagar på utebliven poängproduktion från hans sida borde ha en fet käftsmäll. I kväll bar han verkligen hela laget på sina axlar.
Som sagt, trots det dystra tabelläget känns det hoppfullt. Jag litar fullt på Peo och hans manskap, denna storm kommer att ridas ut. En veckas vila kommer dock välbehövligt, en skalp dessförinnan skulle förstås smaka fågel.
All heder också till den lilla, men tappra och röststarka klacken!
Villervalla: Eftersom att vi i dagsläget inte har någon som helst konkurrens om att få tag i ett årskort på långsidorna så är den föreslagna ändringen bara positiv - särskilt om det gör att vi inte får en straffdebitering på TV-pengarna.
Frånsett första perioden (som Peo får ta på sig, rent taktiskt var denna period bedrövlig....ta det lugnt och säkra bakåt är en sak, att glida ner i målgården så fort motståndarna närmar sig mittlinjen är att dra det ett steg för långt), tycker jag att Timrå gjorde en mycket bra match.
I andra perioden lyfte man upp laget, började fore-checka aggressivare, samt minskade antalet solokörningar ner i sarghörnet och gick rakare på mål. Då kom också lägena, att puckjäveln vägrar leta sig in är en annan femma. Djurgården var helt klart i gungning, något som understryks av den tidiga time-out man tog. 3-0 efter två perioder kändes oerhört tungt och orättvist.
3:e perioden fortsatte med ett hårt pressande Timrå och, kors i taket, ett riktigt bra power-play. Zäta var den stora dirigenten, både passningen till Casselståhl och hans eget solomål var riktiga delikatesser. Pang pang, två raka hårt och skoningslöst.
Nu var Timrå riktigt på gång, tredje målet kändes som en tidsfråga.
Men, som vanligt i årets elitserie ville ödet annorlunda. Djurgårdens senaste nyförvärv, exvästeråsaren Robert Lahti, frälste hemmapubliken med sitt 4-2 mål i spel fem mot tre. Därpå gick luften ur och Timrå var ett slaget lag.
Synd som faen!
Isens dominant, för vilken gång i ordningen vet jag inte, var Zäta. Han var överallt, hela tiden. Hur han orkar med att spela så mycket och så intensivt som han gör är en gåta. Offensivt, defensivt, powerplay, boxplay...så fort det hettar till finns han i händelsernas centrum.
Den som klagar på utebliven poängproduktion från hans sida borde ha en fet käftsmäll. I kväll bar han verkligen hela laget på sina axlar.
Som sagt, trots det dystra tabelläget känns det hoppfullt. Jag litar fullt på Peo och hans manskap, denna storm kommer att ridas ut.
En veckas vila kommer dock välbehövligt, en skalp dessförinnan skulle förstås smaka fågel.
All heder också till den lilla, men tappra och röststarka klacken!