Som vanligt två läger i gästboken, optimisterna med LHC:s två år gamla mantra 'ta det lugnt, snart vänder det', och pessimisterna som förlorar kontrollen över basala kroppsfunktioner vid varje poängförlust. Själv befinner jag mig någonstans mitt emellan, mellanmjölkigt så att det förslår.
Men faen! Jag tror ju på detta lag, det KAN helt enkelt inte vara så att man är sämre i år än förra året. Backarna SKA fanimej vara bättre, centrarna likaså. Målvakterna ungefär jämnt skägg, likaså ytterforwardsen...men ändå ser LAGET sämre ut. Kanske finns lösningen där? Kanske blev förra årets beståndsdelar större än helheten? Medan årets beståndsdelar är bättre var för sig men sämre ihop? Möjligt, möjligt. Klart är i a f att Huss saknas något enormt, i dagens trupp finns ingen motsvarighet.
Härdad som man är vet man dock att det kan svänga jävligt fort i hockey. Förra året vid denna tid gick man ju på moln. Timrå spelade som i trans, trepoängarna stod som spön i backen. Sen kom svackan, nattsvart och vips! var man nere på 11:e plats med löven flåsandes i nacken. Varpå man tog sig samman igen...osv.
Så visst fan kan det vända! Å andra sidan, frågan är om man som optimistisk supporter ska stirra sig blind på slutspelsstrecket? Är det verkligen realistiska förväntningar att ha i nuläget? Och blir inte denna 'prestationsoptimism' i själva verket en negativ och allt för stor press på ett lag med problem?
Som sagt, fan vet...svårt att bestämma sig på vilket ben man ska stå på i nuläget. Klart är dock att jag gick hem med stolta steg från Globen i går. Timrå är mitt lag, när jag ser att dom kämpar och försöker i denna ständigt brantare uppförsbacke värmer det i hjärtat. Jag såg inga förlorare ute på isen i går, inga spelare som 'inte vill vinna', ingen coach som 'står med armarna i kors och väntar på mirakel'.
Jag såg riv och slit, fastkörningar, mjölksyrepumpade ben, jävlar-anamma...och jag såg också den fruktansvärda uppgivenheten, sorgen i de nedböjda nackarna när 4-2 kom. Jag gick hem uppfylld av både stolthet och smärta.
· 
Själv befinner jag mig någonstans mitt emellan, mellanmjölkigt så att det förslår.
Men faen! Jag tror ju på detta lag, det KAN helt enkelt inte vara så att man är sämre i år än förra året. Backarna SKA fanimej vara bättre, centrarna likaså. Målvakterna ungefär jämnt skägg, likaså ytterforwardsen...men ändå ser LAGET sämre ut.
Kanske finns lösningen där? Kanske blev förra årets beståndsdelar större än helheten? Medan årets beståndsdelar är bättre var för sig men sämre ihop?
Möjligt, möjligt. Klart är i a f att Huss saknas något enormt, i dagens trupp finns ingen motsvarighet.
Härdad som man är vet man dock att det kan svänga jävligt fort i hockey. Förra året vid denna tid gick man ju på moln. Timrå spelade som i trans, trepoängarna stod som spön i backen.
Sen kom svackan, nattsvart och vips! var man nere på 11:e plats med löven flåsandes i nacken. Varpå man tog sig samman igen...osv.
Så visst fan kan det vända! Å andra sidan, frågan är om man som optimistisk supporter ska stirra sig blind på slutspelsstrecket? Är det verkligen realistiska förväntningar att ha i nuläget? Och blir inte denna 'prestationsoptimism' i själva verket en negativ och allt för stor press på ett lag med problem?
Som sagt, fan vet...svårt att bestämma sig på vilket ben man ska stå på i nuläget. Klart är dock att jag gick hem med stolta steg från Globen i går. Timrå är mitt lag, när jag ser att dom kämpar och försöker i denna ständigt brantare uppförsbacke värmer det i hjärtat. Jag såg inga förlorare ute på isen i går, inga spelare som 'inte vill vinna', ingen coach som 'står med armarna i kors och väntar på mirakel'.
Jag såg riv och slit, fastkörningar, mjölksyrepumpade ben, jävlar-anamma...och jag såg också den fruktansvärda uppgivenheten, sorgen i de nedböjda nackarna när 4-2 kom.
Jag gick hem uppfylld av både stolthet och smärta.