Spanarn: Alltså det är såklart inget ”sjuk valp stöt bort honom”-situation över Halloran. Han är garanterat en bra person. Jag ska försöka ge min tagning på detta:
Halloran tillhör den stora representation av amerikanska idrottare som värnar otroligt mycket om det personliga varumärket. Notera amerikanska här med, inte specifikt nordamerikanska. Där utgår man från sin egna progression, utifrån vad man redan identifierat som sina styrkor. Det är rätt indoktrinerat att man måste få spela sitt spel. Titta på Forrest Lasso i GIF, som enbart körde sitt race och samtidigt hade någon stor reklamkampanj för sig själv på sociala medier trots att laget gick skit. De är säkert livrädda för att behöva tumma på sina spetsegenskaper, i rädsla om att devalveras. Ingen värdering i detta, bara något jag tror.
Jämför med Rattie. Inte helt olik i spelstilen även om Rattie är mer komplett än Halloran men inte riktigt lika snabb. Rattie är kanadick, inte alls lika stor utsträckning individuellt fixerade. Finns ett mer kollektivt tänk i Kanada rent allmänt än i USA. Rattie kunde ge sig fan på saker, även om han inte var fulländad i defensiven. Han visade känslor, tog fighter, röt ifrån åt domare. Tex när Kötthuvudväinen i Luleå mosade Laleggia. Rattie släppte allt och spöade på honom: stå upp för laget. Har inte sett Halloran visa många känslor sen han kom hit. Knappt ett gruff. Återigen inget måste, men lite talande.
När sen Halloran känner att han får för mycket påbackning i det han inte vill ändra på i sitt spel, börjar motsträvigheterna, rädslan för att inte kunna bibehålla det man är bra på och det spel man tycker är roligast. När han sedermera är tvungen då Wedin skadas, kedjorna ändras och hans spetskompetens inte främjar laget nås kulmen och han visar på ”dålig disciplin”. Bänkas inom sinom tid då Timrås ledningen identifierat ett stort behov av passivt styrspel pga skador. Där och då rinner bägaren över och han känner det lönlöst att fortsätta i detta. Ingen har rätt att ta ifrån honom dessa känslor, men jag tolkar det som en otrolig jaget före laget-jargong. Till viss del kulturkrock kanske. Det kommer ett par såna här spelare varje säsong till SHL.
Detta behöver inte betyda att Halloran är en ”bebis” och allt som florerat på senaste. Det blir dock ohållbart med såna spelare i ett lag som så tydligt försöker sätta ett grundspel och sammansvetsa en grupp. Jag tror Timrås ledning med tallnäs-sonen Ante i kombo med storhetstidsKapanen är rätt allergisk mot denna inställning. Som många skrivit passar det säkert mycket bättre i HA som är lite mer vilda västern, och individuella färdigheter gör sig betydligt mer synliga och nyttiga.
· 
Halloran tillhör den stora representation av amerikanska idrottare som värnar otroligt mycket om det personliga varumärket. Notera amerikanska här med, inte specifikt nordamerikanska. Där utgår man från sin egna progression, utifrån vad man redan identifierat som sina styrkor. Det är rätt indoktrinerat att man måste få spela sitt spel. Titta på Forrest Lasso i GIF, som enbart körde sitt race och samtidigt hade någon stor reklamkampanj för sig själv på sociala medier trots att laget gick skit. De är säkert livrädda för att behöva tumma på sina spetsegenskaper, i rädsla om att devalveras. Ingen värdering i detta, bara något jag tror.
Jämför med Rattie. Inte helt olik i spelstilen även om Rattie är mer komplett än Halloran men inte riktigt lika snabb. Rattie är kanadick, inte alls lika stor utsträckning individuellt fixerade. Finns ett mer kollektivt tänk i Kanada rent allmänt än i USA. Rattie kunde ge sig fan på saker, även om han inte var fulländad i defensiven. Han visade känslor, tog fighter, röt ifrån åt domare. Tex när Kötthuvudväinen i Luleå mosade Laleggia. Rattie släppte allt och spöade på honom: stå upp för laget. Har inte sett Halloran visa många känslor sen han kom hit. Knappt ett gruff. Återigen inget måste, men lite talande.
När sen Halloran känner att han får för mycket påbackning i det han inte vill ändra på i sitt spel, börjar motsträvigheterna, rädslan för att inte kunna bibehålla det man är bra på och det spel man tycker är roligast. När han sedermera är tvungen då Wedin skadas, kedjorna ändras och hans spetskompetens inte främjar laget nås kulmen och han visar på ”dålig disciplin”. Bänkas inom sinom tid då Timrås ledningen identifierat ett stort behov av passivt styrspel pga skador. Där och då rinner bägaren över och han känner det lönlöst att fortsätta i detta. Ingen har rätt att ta ifrån honom dessa känslor, men jag tolkar det som en otrolig jaget före laget-jargong. Till viss del kulturkrock kanske. Det kommer ett par såna här spelare varje säsong till SHL.
Detta behöver inte betyda att Halloran är en ”bebis” och allt som florerat på senaste. Det blir dock ohållbart med såna spelare i ett lag som så tydligt försöker sätta ett grundspel och sammansvetsa en grupp. Jag tror Timrås ledning med tallnäs-sonen Ante i kombo med storhetstidsKapanen är rätt allergisk mot denna inställning.
Som många skrivit passar det säkert mycket bättre i HA som är lite mer vilda västern, och individuella färdigheter gör sig betydligt mer synliga och nyttiga.