Pjuh! Trodde inte en seger kunde bli skönare än lördagens oskarstriumf, men frågan är om inte den här trean smakar än mer fågel. Blev t o m tvungen att busa till det lite och ta en crazy whisky. På blanka torsdagen!!!1
Annars var ju Brynäs inledning på matchen fantastisk. Undrar hur deras gejmplän/inför-match-snack ser ut egentligen? Total hönsgård. Vilket timråspelarna uppfattade blixtsnabbt och började profitera på. Borde ha stått 0-5 efter 20. Men det gjorde det inte. Det stod 0-3, och det är som bekant den svåraste ledningen man kan ha. Vilket bevisades genom att Timrå började slarva och kladda utav helvete samtidigt som Brynäs plötsligt ville spela hockey. Pet, lall och kramp, 2-3. Som sen blev 3-3 i början av 3e. Näppeligen tro på någon poäng där. Bultande halspulsådror och synnerligen affekterad stämning i det birgerska hemmanet. Jag och dottern turades om att skaka varandras axlar och salivstänkande skrika "MEN VAD GÖR KARLN!!" med psykgubbestirriga ögon.
Men se, vi har inget vanligt jävla timrågäng i år. Vi har ett gäng som leds av Anton Fucking Lander. Das Kapitän. El Gigante. Helvete, vilken match han gör. Någon skrev att hans 3-4-mål borde användas som obligatoriskt kursmaterial inom klubben, skridskoskola och uppåt. Bara att hålla med. Jävvlar, Anton. Ungefär exakt precis så definieras uttrycket "leading by example". Tack som fan.
Slutet intogs i fosterställning. Med 1,20 kvar började vi kasta soffkuddar på varandra. Sen blev det snusdosa, ett munspel och, lite märkligt nog, en sån där tratt som katter måste förnedra sig med när dom opererats. Gutturala läten, skrik av fasa när puckjäveln i princip är inne i mål fast JJ (eller är det bara stolpen? Såg inte riktigt i regnet av prylar) på något sätt får dit benskyddet. Sen, typ 8 sekunder kvar, puckjäveln till sist och äntlig-fucking-en ut ur zon, vi upp ur kaozet, vrålar framför tv:n innan vi på slutsignalen faller ner på knäna och bara stönar upp i taket, som två stycken Elias omgivna av vietnameser i Plutonen. Eufori! Gränslös lycka! 3 poäng!
Och nu ligger man i sängen, whiskyfryntlig och med ett efter-match-pirripirr i lillkroppen. Det kommer att bli en god natt, det känner jag på mig. Och en bra jobbdag i morrn, trots möten-from-hell med dom allra jobbigaste kollegorna. Fast inte i morrn. I morrn kommer jag att möta dom med franska kindpussar och strössla komplimanger över noppiga ullkoftor och tveksamma hårfärgningar. I morrn är alla mina käraste vänner.
Tack Timrå! Det var fanimej inte snyggt, men det var fantastiskt.
Bragd-Birger: Det var egentligen ingen diskussion tidigare, men nu är det nog fan officiellt. Bragd-Birger är det närmaste Timrå kommer till att ha en egen Riksskald.
· 
Annars var ju Brynäs inledning på matchen fantastisk. Undrar hur deras gejmplän/inför-match-snack ser ut egentligen? Total hönsgård. Vilket timråspelarna uppfattade blixtsnabbt och började profitera på. Borde ha stått 0-5 efter 20.
Men det gjorde det inte. Det stod 0-3, och det är som bekant den svåraste ledningen man kan ha. Vilket bevisades genom att Timrå började slarva och kladda utav helvete samtidigt som Brynäs plötsligt ville spela hockey.
Pet, lall och kramp, 2-3.
Som sen blev 3-3 i början av 3e. Näppeligen tro på någon poäng där. Bultande halspulsådror och synnerligen affekterad stämning i det birgerska hemmanet. Jag och dottern turades om att skaka varandras axlar och salivstänkande skrika "MEN VAD GÖR KARLN!!" med psykgubbestirriga ögon.
Men se, vi har inget vanligt jävla timrågäng i år. Vi har ett gäng som leds av Anton Fucking Lander. Das Kapitän. El Gigante.
Helvete, vilken match han gör. Någon skrev att hans 3-4-mål borde användas som obligatoriskt kursmaterial inom klubben, skridskoskola och uppåt. Bara att hålla med. Jävvlar, Anton. Ungefär exakt precis så definieras uttrycket "leading by example". Tack som fan.
Slutet intogs i fosterställning. Med 1,20 kvar började vi kasta soffkuddar på varandra. Sen blev det snusdosa, ett munspel och, lite märkligt nog, en sån där tratt som katter måste förnedra sig med när dom opererats. Gutturala läten, skrik av fasa när puckjäveln i princip är inne i mål fast JJ (eller är det bara stolpen? Såg inte riktigt i regnet av prylar) på något sätt får dit benskyddet.
Sen, typ 8 sekunder kvar, puckjäveln till sist och äntlig-fucking-en ut ur zon, vi upp ur kaozet, vrålar framför tv:n innan vi på slutsignalen faller ner på knäna och bara stönar upp i taket, som två stycken Elias omgivna av vietnameser i Plutonen. Eufori! Gränslös lycka! 3 poäng!
Och nu ligger man i sängen, whiskyfryntlig och med ett efter-match-pirripirr i lillkroppen. Det kommer att bli en god natt, det känner jag på mig. Och en bra jobbdag i morrn, trots möten-from-hell med dom allra jobbigaste kollegorna. Fast inte i morrn. I morrn kommer jag att möta dom med franska kindpussar och strössla komplimanger över noppiga ullkoftor och tveksamma hårfärgningar. I morrn är alla mina käraste vänner.
Tack Timrå! Det var fanimej inte snyggt, men det var fantastiskt.
Hockey är en underbar jävla sport!!!1