Timrå IK

Sett matchen igen nu i sin helhet och det är tydligt att kravbilden är en helt annan i år. På enskilda spelare och lagdelar men även på laget i helhet. För helt objektivt var segern igår hur rättvis som helst, vi var tyngre och bredare och det genomsyrade hela matchen.

Men finliret lyste med sin frånvaro och man känner lite besvikelse över att det inte gick ännu lättare nu när vi mötte ett bottenlag. Vi uppträdde som ett topplag där allt ännu inte kuggar i.

Modo och deras supportrar, framförallt Bortförklaringarnas Mästare inne i deras bok, kommer få en jobbig vinter. De har kortare sekvenser i matchen som är bra, enstaka tillfällen där de slår oss, och detta vet man ju som supporter hur man uppfattar det. Känslan är att man är nära, nära men har otur. Otur med puckstuds, domarbeslut etc.

Sanningen är ju att man eg är rätt långt ifrån, att man helhetsmässigt inte räcker till och därför inte heller sett över hela matcher och i slutändan hela säsongen förtjänar den turen man så innerligt behöver för att lyckas

mikenomad: Att Modo inte orkade var helt uppenbart. Såväl mentalt som fysiskt vägde man för lätt. Nej, inte matchen genomgående förstås, men i enskilda och avgörande moment. Som vid Emil Petterssons sjukt snygga assist till Hanzls mål. Där är det vår forecheck som ger resultat. Modospelaren blir för stressad och bara slår bort pucken där Emil kan tacka och ta emot.

Samma sak vid Lundins matchavgörande 3-2 där tyngden vid sargen återigen blir avgörande. Lundin utnyttjar ett fint läge som han gör det bästa av.