Jag har haft en groende obehagskänsla i magen sedan jag började uppfatta den nya strategin som att vi ska göra om lite väl mycket. Storleken på Timrå IK gör att resultaten och framförallt utvecklingen senaste åren varit oerhört imponerande. Det har byggt på vad jag hört spelare i laget kalla Timrå-andan. Nu går vi all-in i en annan riktning. Lite som när Linkan började värva dyrt.
Min erfarenhet från arbetsliv är att en fungerande strategi ska vidareutvecklas inte omkullkastas. Därför vill jag verkligen slå ett slag för några saker. 1. Alla som kan till SCA imorgon 2. In med en extern samtalspart, det är människor och skav går att hantera om dialogen kan komma igång 3. Stå upp för Ante 4. Stå upp för laget, framförallt våra "hjältar". Hade jag varit Dahlén som gjort så mycket och givit så oerhört mycket till vår förening hade jag blivit oerhört besviken på tongångarna mot honom. Han har inte sin bästa säsong, han är inte McDavid på skridskorna, han har inte EP40 skott, men han har ett jävla klubbhjärta som jag känner håller på att förloras.
Kortfattat är jag nu rädd för att vi går in i en medeltid där klubbhjärtat försvinner för att det helt enkelt inte värderas. Jag håller helt med om att prestationer inte varit i linje med förväntan och lönekuvert men jag vet också att tillexempel min personal gör ett så oerhört mycket bättre jobb när vi accepterar och lär oss av att vi alltid kommer göra misstag bara försöka undvika att göra dem många gånger. Jag är dessutom den som tjänar absolut bäst på min arbetsplats men jag är ändå oerhört svag i flera områden som jag borde lösa bättre. Konsekvensen där är att jag har andra som är jävligt starka på dessa områden som täcker upp så att jag kan utöva mina styrkor.
Jag vill ha tillbaka Timrå-andan, vinner vi guld med finska landslaget kommer ändå inte glädjas på samma sätt som när vi pissade på Djurgården i kvalet, eller vände mot Karlskrona efter Dahléns uppvisning.
Timrå-andan gubbs. Timrå-andan.
Edit: Vad är det för sköna supporters som tar sig till SCA match efter match för att skrika på spelarna om hur dåliga de är? Är det någon som någonsin upplevt att de presterat bättre (som inte lider av psykisk ohälsa) för att någon skäller på dem eller är det kanske snarare så att det antingen låser sig eller att man bli mer likgiltig?
söder över: Jag tänker att det här blir min sista kommentar i frågan (mest för att det inte riktigt leder nånstans). Jag vet inte om det är medvetet eller omedvetet man försöker missförstå och när argumenten börjar närma sig "ah men dom ... | #Läs mer ·
· 
Min erfarenhet från arbetsliv är att en fungerande strategi ska vidareutvecklas inte omkullkastas. Därför vill jag verkligen slå ett slag för några saker.
1. Alla som kan till SCA imorgon
2. In med en extern samtalspart, det är människor och skav går att hantera om dialogen kan komma igång
3. Stå upp för Ante
4. Stå upp för laget, framförallt våra "hjältar". Hade jag varit Dahlén som gjort så mycket och givit så oerhört mycket till vår förening hade jag blivit oerhört besviken på tongångarna mot honom. Han har inte sin bästa säsong, han är inte McDavid på skridskorna, han har inte EP40 skott, men han har ett jävla klubbhjärta som jag känner håller på att förloras.
Kortfattat är jag nu rädd för att vi går in i en medeltid där klubbhjärtat försvinner för att det helt enkelt inte värderas. Jag håller helt med om att prestationer inte varit i linje med förväntan och lönekuvert men jag vet också att tillexempel min personal gör ett så oerhört mycket bättre jobb när vi accepterar och lär oss av att vi alltid kommer göra misstag bara försöka undvika att göra dem många gånger. Jag är dessutom den som tjänar absolut bäst på min arbetsplats men jag är ändå oerhört svag i flera områden som jag borde lösa bättre. Konsekvensen där är att jag har andra som är jävligt starka på dessa områden som täcker upp så att jag kan utöva mina styrkor.
Jag vill ha tillbaka Timrå-andan, vinner vi guld med finska landslaget kommer ändå inte glädjas på samma sätt som när vi pissade på Djurgården i kvalet, eller vände mot Karlskrona efter Dahléns uppvisning.
Timrå-andan gubbs. Timrå-andan.
Edit: Vad är det för sköna supporters som tar sig till SCA match efter match för att skrika på spelarna om hur dåliga de är? Är det någon som någonsin upplevt att de presterat bättre (som inte lider av psykisk ohälsa) för att någon skäller på dem eller är det kanske snarare så att det antingen låser sig eller att man bli mer likgiltig?