kulltorp: Nej, det finns inget som slår stämningen i en fullsatt SCA Arena.
Men bland den sjukaste stämning jag upplevt när det gäller hockey i Timrå om vi ser till historien var i den gamla ishallen, eller Timrå Isstadion som den hette då. Det var säsongen 1995/96 och S/T Hockey hade äntligen blivit Timrå IK igen. Publiken törstade som vanligt efter framgångar där spel i Allsvenskan som vanligt på den tiden både var något av det ultimata målet, men även var något av en "epic failure" eftersom Timrå IK sällan eller aldrig klarade av uppgiften, där man gång på gång misslyckades.
Timrå IK missar spel i Allsvenskan den här säsongen, men går vidare till spel i Playoff. På den här tiden var Timrås främsta konkurrenter om topplaceringar i Division 1 Norra Björklöven, Skellefteå, Team Kiruna och Boden.
De Allsvenska lagen säsongen 1995/96 var i norr Team Kiruna och Börklöven, i öst Södertälje och Huddinge, i väst Mora IK och Surahammar och i söder Troja-Ljungby och Tingsryd. I spelet i Playoff slår Timrå först ut Hammarby i tre matcher (där jag var med på resan ner till match 2 där det blir förlust på Johanneshov som arenan hette då, innan man då stöter på matchen jag vill komma till - Rögle BK i Playoff 2. Det kan verka lite mossigt idag att höja en match så långt ner seriesystemet som det starkaste man upplevt. Men då var då, med de förutsättningar och krav man hade då, och nu är nu. Men vi lever ju i en helt annan tid som ser helt annorlunda ut vad gäller det mesta kring elitishockey.
Publikintresset var på den här tiden i spel i norrettan mer än värdelöst. Man snittade ca. tusentalet åskådare per match där spel i gamla Timrå Isstadion betydde att det fanns runt 9000 tomma platser i ishallen eller "ladan" som jag kallade den. Det var v ä l d i g t mycket ståplats på den här tiden. Men det hände något just den här säongen. Timrå beslutar sig för att bygga om ishallen (den första gången) och man får då en betydligt "bättre anpassad" ishall med avsevärt färre ståplatser, till förmån för fler sittplatser. För den som minns var det dock bara rätt torftiga träbänkar och inte som idag med stoppade stolar på sittplats, där 5500 åskådare var taket.
Timrå möter då Rögle som hade placerat sig femma i Allsvenskan bakom Brynäs, Södertälje, Björklöven och Team Kiruna. Timrå IK hade blivit Timrå IK igen och man gick som supporter omkring med en begynnande positivism. En kombination som på den här tiden med Timrå IK och en faktisk tro på något bra, inte direkt gick hand i hand. Timrå skrällvinner match 1 i Ängelholms ishall med 5-4 efter förlängning. Så inför match 2 i Timrå gick man befann i något av ett rus och en mer än naiv tro på att kanske det är nu det händer. Jag hade där och då aldrig behövt trängas när jag stod på ståplats, men just den här matchen var det sjukt trångt. Jag minns att man i efterhand gärna ville uppskatta publiken till bra mycket fler än dom fem och ett halvt tusen som var den officiella siffran. Nåväl, hur många vi faktiskt var det får vi aldrig veta. Vad jag fick med mig från själva matchen förutom att Timrå tyvärr förlorade med 3-1, var det öronbedövande och sjukt mäktiga publiktryck som vi som var där skapade.
Just den här matchen har jag haft som en måttstock för liknande upplevelser i nutid och det är en match som jag tycker svarar upp väl till upplevelser vi haft i kval och slutspel i dessa tider. Ett jävligt starkt minne helt enkelt.
Rip Kirby: Magiska minnen. Var med till bortamatchen mot Hammarby. Fick de inte en sen straff som sänkte oss? Har för mig att ngn ur klacken kastade in en colaburk på isen också, så vakterna kom.
· 
Men bland den sjukaste stämning jag upplevt när det gäller hockey i Timrå om vi ser till historien var i den gamla ishallen, eller Timrå Isstadion som den hette då. Det var säsongen 1995/96 och S/T Hockey hade äntligen blivit Timrå IK igen. Publiken törstade som vanligt efter framgångar där spel i Allsvenskan som vanligt på den tiden både var något av det ultimata målet, men även var något av en "epic failure" eftersom Timrå IK sällan eller aldrig klarade av uppgiften, där man gång på gång misslyckades.
Timrå IK missar spel i Allsvenskan den här säsongen, men går vidare till spel i Playoff. På den här tiden var Timrås främsta konkurrenter om topplaceringar i Division 1 Norra Björklöven, Skellefteå, Team Kiruna och Boden.
De Allsvenska lagen säsongen 1995/96 var i norr Team Kiruna och Börklöven, i öst Södertälje och Huddinge, i väst Mora IK och Surahammar och i söder Troja-Ljungby och Tingsryd. I spelet i Playoff slår Timrå först ut Hammarby i tre matcher (där jag var med på resan ner till match 2 där det blir förlust på Johanneshov som arenan hette då, innan man då stöter på matchen jag vill komma till - Rögle BK i Playoff 2. Det kan verka lite mossigt idag att höja en match så långt ner seriesystemet som det starkaste man upplevt. Men då var då, med de förutsättningar och krav man hade då, och nu är nu. Men vi lever ju i en helt annan tid som ser helt annorlunda ut vad gäller det mesta kring elitishockey.
Publikintresset var på den här tiden i spel i norrettan mer än värdelöst. Man snittade ca. tusentalet åskådare per match där spel i gamla Timrå Isstadion betydde att det fanns runt 9000 tomma platser i ishallen eller "ladan" som jag kallade den. Det var v ä l d i g t mycket ståplats på den här tiden.
Men det hände något just den här säongen. Timrå beslutar sig för att bygga om ishallen (den första gången) och man får då en betydligt "bättre anpassad" ishall med avsevärt färre ståplatser, till förmån för fler sittplatser. För den som minns var det dock bara rätt torftiga träbänkar och inte som idag med stoppade stolar på sittplats, där 5500 åskådare var taket.
Timrå möter då Rögle som hade placerat sig femma i Allsvenskan bakom Brynäs, Södertälje, Björklöven och Team Kiruna.
Timrå IK hade blivit Timrå IK igen och man gick som supporter omkring med en begynnande positivism. En kombination som på den här tiden med Timrå IK och en faktisk tro på något bra, inte direkt gick hand i hand. Timrå skrällvinner match 1 i Ängelholms ishall med 5-4 efter förlängning. Så inför match 2 i Timrå gick man befann i något av ett rus och en mer än naiv tro på att kanske det är nu det händer.
Jag hade där och då aldrig behövt trängas när jag stod på ståplats, men just den här matchen var det sjukt trångt. Jag minns att man i efterhand gärna ville uppskatta publiken till bra mycket fler än dom fem och ett halvt tusen som var den officiella siffran.
Nåväl, hur många vi faktiskt var det får vi aldrig veta. Vad jag fick med mig från själva matchen förutom att Timrå tyvärr förlorade med 3-1, var det öronbedövande och sjukt mäktiga publiktryck som vi som var där skapade.
Just den här matchen har jag haft som en måttstock för liknande upplevelser i nutid och det är en match som jag tycker svarar upp väl till upplevelser vi haft i kval och slutspel i dessa tider. Ett jävligt starkt minne helt enkelt.