Timrå IK

Villervalla: Tyvärr är det väl bara att tugga i sig att det inte går att ha kakan och äta upp den. Utan att ha nån som helst insyn i själva sakfrågan här kan jag dela med mig av mina reflektioner från VS, helt utan värderingar.
Tidigare: Ett antal mörkklädda, huvtröjeindivider med tveksam attityd som tog plats på ståplats. Inte utan att utmärka sig negativt, ganska aggressiva i sin framtoning. Ska ärligt säga att jag mer än en gång störde mig rejält på dem och att jag satt en och annan armbåge i sidan på dem när de utan vidare hänsyn skulle fram och förbi där man stod. Men! De bidrog till stämningen, till atmosfären, till känslan av att vara i en klack som stack ut. Tveklöst.
Nu: Lugnt och stillsamt, inga småglin som höjer blodtrycket på en farbror som mig. Jag kan lugnt stå med kaffemuggen ute på läktaren utan att vara rädd att spilla hett kaffe över mig. Småputtrigt, snällt och harmlöst. Leende läktargrannar som dock blänger förskräckt om man ger hals med lite hat över en domarinsats eller nåt. Överlag en "lagom" stämning. Några enträgna klackentusiaster som hängivet upprepar uppmaningar om allas händer i luften men inte så mycket mer. Hyfsat högljudda ramsor som rullar på, de gamla vanliga. Helt ok men inte mer.
Med det sagt; sådana här klickar i klackar har ofta en baksida som förstör en jävla massa för många. Men de inte bara bidrar utan driver ofta stämningen och engagemanget på läktaren. Utan dem blir det lugnt och familjärt men många gånger också lite beige och avslaget. Som det varit på hemmamatcherna nu mot slutet.
Å andra sidan, det är den gråaste av gråa serielunkar nu. Det kanske tar fart igen framåt vårkanten när det drar ihop sig