Men hörrni, vilken trevlig kvällsjävel det här blev då! Gled in i hallen i god tid, käkade lite buffé, fyllde på stashet av nödvändiga produkter för klädnad och heminredning, kollade värmningen. Grabbarna såg laddade ut. Modoliderna menlösa.
Hamnade snett nedanför modolidklacken, vilket blev ett bra tillfälle att - på ett pedagogiskt konkret sätt - för dottern beskriva farorna med att "inte gå över ån efter vatten" när man väljer livspartner. Sällan har så många delat en så smal genpool. (Dottern undrade också varför dom, i a f inledningsvis, sjöng "mod-å!". Någon som vet?)
Matchen blev sen, som sig bör, en tämligen ensidig historia. Jösses, så usla modo är. Timrå var verkligen inte bra i första, likförbannat ledde man med 2-0 när man krampat sig igenom den. Andra: överkörning. Tyckte nästan synd om dom felnavlade. Nästan. Tredje: defilering. Avspelning. Sitt ner när dom vuxna talar. Det mest spännande var att se om vi skulle uppleva en ny "modolid-rullar-nerför-läktaren" när dom, av oklar anledning, stod och hoppade med ryggen mot isen i fem minuter. "Mår dom bra?", undrade dottern. "Verkligen inte", svarade jag.
Men bra mådde vi. En rejäl biltur hem swishade förbi rapidamente medan vi pratade om Wayne-Walli, Granit-Per och Aaaaagaaaards small-dick-energy. Vi enades om att vi är VÄLDIGT OROLIGA för modo.
Vad gäller Timrå var det här som sagt inte direkt någon värdemätare. Landers formation dominerade dojon i typ varje byte, Kapanens lina ett ständigt hot. EP fick inte alls någon ordning på sin omgivning, föga förvånande. OJ helt utan självförtroende senast 20 omgångarna och kan numer inte göra mål om han så har enbart nät framför sig. Jobbigt att bevittna. Hartmann nere igen efter en fin räcka matcher efter landslagsäventyret. 4e gnuggade på utan större impact.
Har inte hunnit kollat istider, men visst fan rullade man rätt bra? Det gillas, särskilt i en sån här match. Få saker värmer själen bättre än när modo mals ner av ständigt fräscha timråiter.
Och nermald är ungefär så som jag själv känner mig nu. Ett hårt liv detta. Dags att låta John Blund ta mig med till drömmarnas rike, och förhoppningsvis där spela upp matchavgörande sekvenser i ultrarapid. Tack Timrå, tack publiken, tack modo (för att ni så lättvindigt ställer er i parterr när ni kommer till läskiga SCA-arena), tack mor och far för att ni inte delade morföräldrar.
Nu när man envist likt forna tiders ponnyexpressen långsamt men tålmodigt tagit sig hem i natten från galet firandet och rejvande på lokala svartklubben. Mot hyreskasern morskt vinglande genom söderns plötsliga snödrivor och iskyla på hyrd elektrisk Voi.
I Mälardalen lämnas hyrsparkcyklarna kvar ute trots is och snö. Det närmaste en lycklig skoterraggare jag kommer här nere i södern...
Skrattande har man rest sig ur snödriva efter snödriva och höjt armarna i rödvit snöig hockeytröja med sprucken lycklig röst sjungskrikigt:
- TIMRÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!! TIMRÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!
Morgonen och sena natten blir inte bättre när man med stela fingrar öppnar dataskärmen och hittar alla värmande och alla kloka inlägg här på HS:)
Bye the way. Ö-vik har tydligen lagt ett fett bud på ångestfestivalen.
Veckans… Töntigast Efter matchen mot Modo i lördags ropade Timrås klack ut sina spelare på isen igen. Väl där tog spelarna ton och klacken stämde i i en ramsa som rullat i samtliga möten med Modo så långt som jag kan ... | #Läs mer ·
· 
Gled in i hallen i god tid, käkade lite buffé, fyllde på stashet av nödvändiga produkter för klädnad och heminredning, kollade värmningen. Grabbarna såg laddade ut. Modoliderna menlösa.
Hamnade snett nedanför modolidklacken, vilket blev ett bra tillfälle att - på ett pedagogiskt konkret sätt - för dottern beskriva farorna med att "inte gå över ån efter vatten" när man väljer livspartner. Sällan har så många delat en så smal genpool.
(Dottern undrade också varför dom, i a f inledningsvis, sjöng "mod-å!". Någon som vet?)
Matchen blev sen, som sig bör, en tämligen ensidig historia. Jösses, så usla modo är. Timrå var verkligen inte bra i första, likförbannat ledde man med 2-0 när man krampat sig igenom den.
Andra: överkörning. Tyckte nästan synd om dom felnavlade. Nästan.
Tredje: defilering. Avspelning. Sitt ner när dom vuxna talar. Det mest spännande var att se om vi skulle uppleva en ny "modolid-rullar-nerför-läktaren" när dom, av oklar anledning, stod och hoppade med ryggen mot isen i fem minuter. "Mår dom bra?", undrade dottern. "Verkligen inte", svarade jag.
Men bra mådde vi. En rejäl biltur hem swishade förbi rapidamente medan vi pratade om Wayne-Walli, Granit-Per och Aaaaagaaaards small-dick-energy. Vi enades om att vi är VÄLDIGT OROLIGA för modo.
Vad gäller Timrå var det här som sagt inte direkt någon värdemätare. Landers formation dominerade dojon i typ varje byte, Kapanens lina ett ständigt hot. EP fick inte alls någon ordning på sin omgivning, föga förvånande. OJ helt utan självförtroende senast 20 omgångarna och kan numer inte göra mål om han så har enbart nät framför sig. Jobbigt att bevittna. Hartmann nere igen efter en fin räcka matcher efter landslagsäventyret. 4e gnuggade på utan större impact.
Har inte hunnit kollat istider, men visst fan rullade man rätt bra? Det gillas, särskilt i en sån här match. Få saker värmer själen bättre än när modo mals ner av ständigt fräscha timråiter.
Och nermald är ungefär så som jag själv känner mig nu. Ett hårt liv detta. Dags att låta John Blund ta mig med till drömmarnas rike, och förhoppningsvis där spela upp matchavgörande sekvenser i ultrarapid.
Tack Timrå, tack publiken, tack modo (för att ni så lättvindigt ställer er i parterr när ni kommer till läskiga SCA-arena), tack mor och far för att ni inte delade morföräldrar.
Hockey är, jävlarimej, en UNDERBAR sport!!!1