Smokey: Ruggigt är bara förnamnet. Negotipset 0-13 har aldrig förr varit så ruggigt som nu. Tur att Husse har ont i knäet i alla fall.
Nu till ett lite mer intressant ämne, nämligen supporterdebyt. Jag tänkte snacka lite om "När Rovdjursdriften Vaknar."
Thrillern "Moverare har folie i brallan" är ett skrämmande Iter Lapponicum, som beskriver en hockeyslagskämpes återkomst till hembygden. Han har varit i Sundsvall i 20 år och gjort karriär som journalist.
Murveldriften får honom att vädra nåt skumt, i den gamla kompiskretsen hemma i Järpen. Byn framstår som ett veritabelt Alaska där machomännen följer sina egna lagar men sluter leden för murveln som är lite för nyfiken.
Till slut har vi en ensam Sundsvallares kamp mot alla- situation, och berättelsen går obönhörligt vidare, trots att tempot är sämre än veteranhockeysävligt och dramat blir direkt omständligt.
Det beror dels på att det är svårt att skriva en riktigt briljant hockeybrottsberättelse som i genomförandet lyfter och blir ännu bättre, men dels på att det är en Timrå/Sundsvall-produktion. Därför blir den också obehagligare, för i besattheten på våra breddgrader ingår att saker drivs för långt - till slut har vi två supporterlag och en hockeymördare kvar.
Supporterlagens ödesmättade stämning förstärks av det enda musikaliska temat, Puccinis aria "E lucevan le stelle" som återkommer och understryker desperationen. Bara några takter nu och då och hockeyångestberättelsen tätnar.
Det talas mest norrlandssvenska i supporterderbyt, vilket är det normala och roligt att höra på. Men trovärdigheten brister totalt när Moverare öppnar munnen som flockens tuffaste hockeyboxare. Hans norrlandsjamtska brytning sitter inte bra, och hans karaktär, liksom det övriga supporterlagen kunde ha varit lite mer utmejslade. Nu finns bara 2 dimensioner, den skitstinna machoattityden tills det börjar gå åt fanders och skiten hamnar i byxorna.
· 
Nu till ett lite mer intressant ämne, nämligen supporterdebyt. Jag tänkte snacka lite om "När Rovdjursdriften Vaknar."
Thrillern "Moverare har folie i brallan" är ett skrämmande Iter Lapponicum, som beskriver en hockeyslagskämpes återkomst till hembygden. Han har varit i Sundsvall i 20 år och gjort karriär som journalist.
Murveldriften får honom att vädra nåt skumt, i den gamla kompiskretsen hemma i Järpen. Byn framstår som ett veritabelt Alaska där machomännen följer sina egna lagar men sluter leden för murveln som är lite för nyfiken.
Till slut har vi en ensam Sundsvallares kamp mot alla- situation, och berättelsen går obönhörligt vidare, trots att tempot är sämre än veteranhockeysävligt och dramat blir direkt omständligt.
Det beror dels på att det är svårt att skriva en riktigt briljant hockeybrottsberättelse som i genomförandet lyfter och blir ännu bättre, men dels på att det är en Timrå/Sundsvall-produktion. Därför blir den också obehagligare, för i besattheten på våra breddgrader ingår att saker drivs för långt - till slut har vi två supporterlag och en hockeymördare kvar.
Supporterlagens ödesmättade stämning förstärks av det enda musikaliska temat, Puccinis aria "E lucevan le stelle" som återkommer och understryker desperationen. Bara några takter nu och då och hockeyångestberättelsen tätnar.
Det talas mest norrlandssvenska i supporterderbyt, vilket är det normala och roligt att höra på. Men trovärdigheten brister totalt när Moverare öppnar munnen som flockens tuffaste hockeyboxare. Hans norrlandsjamtska brytning sitter inte bra, och hans karaktär, liksom det övriga supporterlagen kunde ha varit lite mer utmejslade. Nu finns bara 2 dimensioner, den skitstinna machoattityden tills det börjar gå åt fanders och skiten hamnar i byxorna.
Det skulle kunna bli en storsäljare...!