Timrå IK

Skarin: Personligen tycker jag att klacken upplever en guldålder för närvarande. Vilket hänger ihop med hängivet och hårt arbete av många och inte minst lagets och hallens klass. Det är ju härligt att många engagerar sig. Men även jag börjar irritera mig över vissa elitistiska tendenser, nästan lika mycket som jag irriterar mig på gnäll från surkartar som angriper just läktarstämningen i en storförlustmatch.

 

Visst kan man vara Ultras, något folk har varit på olika sätt utan italienska låneord sedan tidernas begynnelse. På åttiotalet gick det också minibussar till fucking Boden och jag vet att min egen farsa varit på bortamatch mot HV71 när han var i samma ålder som nuvarande läktargrupp var född. Var man på hockey för tio, femton och tjugo år sedan så var det även då några tappra personer som drev på klacken (som ibland var en tiondel så stor som nu) Det fanns säkert folk som tyckte mer eller mindre bra om varandra då med men det fanns inget internet att tjafsa på.

 

Sekterism och strävan efter inbördes splittring är knappast något självändamål vilket jag inte ens tror att casual knylan i sin version av läktarromantik suktar efter. Helheten ska vara större än delarna.

 

När jag och min ultraspolare i sekterisktiska läktargruppen TIK08 varit på samma läktare som andra Timråsupportrar utgör vi gemensamt "Timråklacken". Ibland har jag själv faktiskt varit "Klackledare". Det kan man vara genom att stå med ryggen mot matchen och veva med armarna, eller -vilket jag föredrar- genom att ta upp sånger när det tystnar eller genom att haka på när något uppstår i andra delar av klacken. Det kanske är det senare grabbarna med Lionsdalelogga behöver jobba mer med för att lyfta det här ytterligare? Eller hitta en volontär som vill stå längst ner på läktaren med uppsträckta armar och dirigera?

 

Åsså hoppas jag på seger mot Frölunda.