Nu när Timrås klack, som ska vara så bra, har fått pisk av Modos publik vid de tre, fyra senaste matcherna, ja t.o.m. i Sydkraft Arena fick ni däng, än fast få erkänner det. Då undrar man vad som är fel. Jag gick förbi Timråklacken i Kempis igår för att specialstudera och för att se hur det stod till, varför de förlorar gång på gång. Det verkar vara så att klacken lever i det förflutna, den tror att den är bättre än vad verkligheten vittnar om.
När jag hade studerat klacken lite närmare så ser man tydligt att den till stora delar består av orakade, bakfulla farbröder som luktar gammalt och inte kan sjunga i takt. Jag tror att det är timråklackens stigma. Ni skulle behöva en genrationsväxling, ni skulle behöva rensa ut alla de där bakfulla farbröderna. Jag tror att de sprider allt för mycket negativitet och skapar en slags kramp som är svår at ta sig ur.
Sedan skulle ni också behöva förnya era sånger. Man har ju i många, många år hört samma sånger sjungas. Det har väl egentligen bara tillkommit en ny sång sedan ni låg i ettan. Det är den där ni tagit från Hammarby. ”Timrå IK är dom bästa…” Och den är väl knappast speciellt ny heller.
Egentligen är det inte svårt att skapa nya sånger. Det enda som behövs är en monoton melodi som alla känner till och kan lära sig. Sedan tar man en text som innehåller många hårda vokaler och sätter ihop den lite fyndigt innehållande det egna lagets namn. Svårare än så är det inte. Men det funkar inte om de bakfulla farbröderna ska få för mycket utrymme.
Om ni fixar till de där detaljerna så kan ni nog få igång en respekterad klack igen.
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
· 
Nu när Timrås klack, som ska vara så bra, har fått pisk av Modos publik vid de tre, fyra senaste matcherna, ja t.o.m. i Sydkraft Arena fick ni däng, än fast få erkänner det. Då undrar man vad som är fel. Jag gick förbi Timråklacken i Kempis igår för att specialstudera och för att se hur det stod till, varför de förlorar gång på gång. Det verkar vara så att klacken lever i det förflutna, den tror att den är bättre än vad verkligheten vittnar om.
När jag hade studerat klacken lite närmare så ser man tydligt att den till stora delar består av orakade, bakfulla farbröder som luktar gammalt och inte kan sjunga i takt. Jag tror att det är timråklackens stigma. Ni skulle behöva en genrationsväxling, ni skulle behöva rensa ut alla de där bakfulla farbröderna. Jag tror att de sprider allt för mycket negativitet och skapar en slags kramp som är svår at ta sig ur.
Sedan skulle ni också behöva förnya era sånger. Man har ju i många, många år hört samma sånger sjungas. Det har väl egentligen bara tillkommit en ny sång sedan ni låg i ettan. Det är den där ni tagit från Hammarby. ”Timrå IK är dom bästa…” Och den är väl knappast speciellt ny heller.
Egentligen är det inte svårt att skapa nya sånger. Det enda som behövs är en monoton melodi som alla känner till och kan lära sig. Sedan tar man en text som innehåller många hårda vokaler och sätter ihop den lite fyndigt innehållande det egna lagets namn. Svårare än så är det inte. Men det funkar inte om de bakfulla farbröderna ska få för mycket utrymme.
Om ni fixar till de där detaljerna så kan ni nog få igång en respekterad klack igen.