Detta hände för länge, länge sedan i ett hockeylag som ligger uppe i norr. Det är en kommun av mäktiga skogar och mycket vatten. I den kommunen bodde förr olika folk och om de folken och om deras hjältar finns berättelser, som har berättats i många hundra år. Hjälteberättelserna handlar om Timrå IK. Lagets mäktigaste hjälte var Henrik Zetterberg. Han ägde magiska krafter och de magiska krafterna fanns i hans klubba, Han spelade Center. När han spelade blev världen och människorna förtrollade och till och med molnen på himlen stannade upp. Men en gång hände det som inte fick hända. Henrik förlorade sitt instrument, sin älskade Eastonklubba.
En gång när Timrå IK for till Stockholm kom det en stor storm. Vinden blåste upp. Bussen gungade häftigt och tog in vatten. Eastonklubborna for iväg med vattnet och föll ner i havet. Hela Timrå IK blev mycket ledsen och sörjde sin Henriks klubbor. Under lång tid därefter gick han till stranden och stod där och tänkte på sina älskade klubbor, som flöt omkring på havet. Henrik bad sin vän, Sanny Lindström, att göra en räfsa med ett långt skaft. Så långt att när man höll i räfsans skaft skulle man nå ända ned till havets botten. Henrik åkte ut med sin båt och räfsan för han skulle söka sina Eastonklubbor. Han drog och räfsade med räfsan på botten och i havet, men hur han räfsade och drog, så fick han bara upp sjögräs och sjöstjärnor, men ingen, inga klubbor. Dom hade han förlorat för alltid, trodde han.
På vägen hem gick han igenom en stor skog och fick då höra ett ljud, som han inte kände igen. Han följde ljudet och när han kom närmare, hörde han att det var någon som grät. - Vem kunde det bara? tänkte han och såg så att det var ett träd, en björk, som stod och grät i den djupa skogen. - Varför gråter du björk, frågade "Z". - Jo, svarade björken. Jag gråter för att jag har ett så svårt liv. Nu är det sommar och det är vackert ute. Jag bär min gröna dräkt och mina gröna blad. Men tänk på våren, då kommer människorna och bryter av mina kvistar och grenar. De ristar och skär in sina namn i barken på min stam. De gör mig illa. Det gör ont.
- På hösten är jag gul och vacker, men då kommer vinden. Det stormar och blåser och då tappar jag alla mina blad. Sedan kommer vintern, då står jag alldeles naken och fryser i mörkret och kylan. Vad ska jag göra, Henrik, för att alltid vara glad och vacker? Frågar björken.
- Jag ska hjälpa dig, sa Zäta. Du ska få vara med om något stor och vackert. Du ska bli till glädje för många. Du ska ge mod och kraft och tröst och kärlek för den som så vill i alla dagar och alla nätter.. i all tid… Med de orden tog Henrik sin yxa och högg ner björken. Sedan högg han ut en ny Hockeyklubba.
- Men var skulle han hitta grafit? klubban måste också vara vacker. Jo, hemma på gården. I den stora eken. Där brukade en gök sitta och gala och sjunga. När göken gol, rann det Grafit ur hans röv, ner på marken. - Det kunde passa till klubban, tänkte "Z" och gick och satte sig under det stora trädet. Varje gång göken gol, samlade Henrik Zetterberg upp det grafit som fallit ner.
Efter många morgnar och kvällar hade han samlat tillräckligt mycket till klubban. Nu fattades bara isso för att klubban skulle bli klar.
- Vad skulle kunna bli till isso? En dag fick han syn på en flicka i skogen. Hon gick omkring och sjöng helt stilla för sig själv. Henrik tyckte genast om flickan. Hon hade långt, svart hår och hennes sång var ljus och vacker. Han tänkte på björken när han såg henne. Men hon var inte ledsen som björken.
Han gick fram till henne och hälsade. Han berättade om sia gamla klubbor och bad henne att ge honom några hårstrån till sin nya klubba. Flickan nickade och med ett leende gav hon honom sju långa hårstrån som blev till isoleringsband på Eastonklubban.
Nu var klubban färdig, Henrik Zetterberg drog på sej skridskorna och tog klubban i sina handskar och började spela:
Pucken i klubban klinga, bergen dåna, hällar braka, alla klippor återskalla. Stenar skvalpa fram på vågen, gruset uppå vattnet flyter, furorna av fröjd betagas, stubbarna på sandmon dansa.
Och nu kom alla för att se hans spel och så här tänkte de:
Aldrig förr har här förnummits något hockeyspel så ljuvligt medan denna tid har varat, medan månens guld har strålat.
Djuren kom ut ur den djupa skogen för att se honom dribbla. Fåglarna satte sig på sarjkanten intill. Maskarna kröp upp ur jorden. Alla ville de se liret. Timrå IK spelade en dag, två dagar, tre dagar utan att stoppas. I huset där dom spelade (E-on Arena) gungade läktarna i takt, fansen sjöng, och kostymfolket skrek av glädje. När Timrå IK spelade bugade sig tallarna. Zäta tänkte då att, de gamla klubborna hade spelat för sorg och mörker. Den nya Eastonklubban spelade fram ljus och glädje och fick alla att skratta och känna sig starka och vinna SM-Guld...Timrå IK är dom bästa.
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
När han spelade blev världen och människorna förtrollade och till och med molnen på himlen stannade upp. Men en gång hände det som inte fick hända. Henrik förlorade sitt instrument, sin älskade Eastonklubba.
En gång när Timrå IK for till Stockholm kom det en stor storm. Vinden blåste upp. Bussen gungade häftigt och tog in vatten. Eastonklubborna for iväg med vattnet och föll ner i havet. Hela Timrå IK blev mycket ledsen och sörjde sin Henriks klubbor. Under lång tid därefter gick han till stranden och stod där och tänkte på sina älskade klubbor, som flöt omkring på havet. Henrik bad sin vän, Sanny Lindström, att göra en räfsa med ett långt skaft. Så långt att när man höll i räfsans skaft skulle man nå ända ned till havets botten. Henrik åkte ut med sin båt och räfsan för han skulle söka sina Eastonklubbor. Han drog och räfsade med räfsan på botten och i havet, men hur han räfsade och drog, så fick han bara upp sjögräs och sjöstjärnor, men ingen, inga klubbor. Dom hade han förlorat för alltid, trodde han.
På vägen hem gick han igenom en stor skog och fick då höra ett ljud, som han inte kände igen. Han följde ljudet och när han kom närmare, hörde han att det var någon som grät.
- Vem kunde det bara? tänkte han och såg så att det var ett träd, en björk, som stod och grät i den djupa skogen.
- Varför gråter du björk, frågade "Z".
- Jo, svarade björken. Jag gråter för att jag har ett så svårt liv. Nu är det sommar och det är vackert ute. Jag bär min gröna dräkt och mina gröna blad. Men tänk på våren, då kommer människorna och bryter av mina kvistar och grenar. De ristar och skär in sina namn i barken på min stam. De gör mig illa. Det gör ont.
- På hösten är jag gul och vacker, men då kommer vinden. Det stormar och blåser och då tappar jag alla mina blad. Sedan kommer vintern, då står jag alldeles naken och fryser i mörkret och kylan. Vad ska jag göra, Henrik, för att alltid vara glad och vacker? Frågar björken.
- Jag ska hjälpa dig, sa Zäta. Du ska få vara med om något stor och vackert. Du ska bli till glädje för många. Du ska ge mod och kraft och tröst och kärlek för den som så vill i alla dagar och alla nätter.. i all tid… Med de orden tog Henrik sin yxa och högg ner björken. Sedan högg han ut en ny Hockeyklubba.
- Men var skulle han hitta grafit? klubban måste också vara vacker. Jo, hemma på gården. I den stora eken. Där brukade en gök sitta och gala och sjunga. När göken gol, rann det Grafit ur hans röv, ner på marken.
- Det kunde passa till klubban, tänkte "Z" och gick och satte sig under det stora trädet. Varje gång göken gol, samlade Henrik Zetterberg upp det grafit som fallit ner.
Efter många morgnar och kvällar hade han samlat tillräckligt mycket till klubban. Nu fattades bara isso för att klubban skulle bli klar.
- Vad skulle kunna bli till isso? En dag fick han syn på en flicka i skogen. Hon gick omkring och sjöng helt stilla för sig själv. Henrik tyckte genast om flickan. Hon hade långt, svart hår och hennes sång var ljus och vacker. Han tänkte på björken när han såg henne. Men hon var inte ledsen som björken.
Han gick fram till henne och hälsade. Han berättade om sia gamla klubbor och bad henne att ge honom några hårstrån till sin nya klubba. Flickan nickade och med ett leende gav hon honom sju långa hårstrån som blev till isoleringsband på Eastonklubban.
Nu var klubban färdig, Henrik Zetterberg drog på sej skridskorna och tog klubban i sina handskar och började spela:
Pucken i klubban klinga,
bergen dåna, hällar braka,
alla klippor återskalla.
Stenar skvalpa fram på vågen,
gruset uppå vattnet flyter,
furorna av fröjd betagas,
stubbarna på sandmon dansa.
Och nu kom alla för att se hans spel och så här tänkte de:
Aldrig förr har här förnummits
något hockeyspel så ljuvligt medan denna tid har varat,
medan månens guld har strålat.
Djuren kom ut ur den djupa skogen för att se honom dribbla. Fåglarna satte sig på sarjkanten intill. Maskarna kröp upp ur jorden. Alla ville de se liret.
Timrå IK spelade en dag, två dagar, tre dagar utan att stoppas. I huset där dom spelade (E-on Arena) gungade läktarna i takt, fansen sjöng, och kostymfolket skrek av glädje. När Timrå IK spelade bugade sig tallarna. Zäta tänkte då att, de gamla klubborna hade spelat för sorg och mörker. Den nya Eastonklubban spelade fram ljus och glädje och fick alla att skratta och känna sig starka och vinna SM-Guld...Timrå IK är dom bästa.