Nä, någon lallare blir jag aldrig, men…efter drabbningen i går var det fanimej inte långt ifrån. Vilken match dom gjorde! Herregud, i tredje perioden var jag tvungen att dra fram tidningen och kolla datumet. Kanske var allt blott en ond dröm, en mental kollaps, en UFO-kidnappning…var vi fortfarande kvar i 2001? Ok, det var en patetisk förhoppning. Men. Skyll inte på mig. Skyll på spelarna, det var dom som plötsligt spelade som i fornstora dar. Det var dom som krigade som bävrar, vände spelet på femöringar och kom i kontringar så vackra att ögonen tårades på läktarna.
Åh, vilken underbar syn det var. Och uppspelen! Uppspelen! Glöm de obligatoriska depåstoppen bakom egen kasse, panikrensningarna, de överoptimistiska passningarna genom mittzon. Visualisera i stället långa, svepande pass, slagna med de mjukaste av handleder…forwards som vänder upp med fart, vill ha pucken, får den, klapp-klappar sig genom mittzon…förställ er, O vänner, och förstå den känsla av religöst uppvaknande som genomfor min sargade timråsjäl.
Ja, det var en mycket en vacker tillställning. Jag njöt verkligen av kylan, respektlösheten, intentionerna, tålamodet…och, kanske mest av allt: den underbart kaxiga forecheckningen. Djurgårdarna tilläts nästan aldrig komma med fart, ständigt en timråit i närheten av puckföraren, hackandes, stötandes, irriterande. Felvända djurgårdsbackar med puck vid Timrås blå gjorde bäst i att slänga iväg pucken i blindo. Minsta fippel innebar ett retsamt 'see you' när pucken försvann med en framstörtande timråit. Respect!
Innan matchen hade jag inga förhoppningar alls på resultatet, en förlust kändes oundviklig. I stället ville jag 'koppla av' och se matchen från ett tråkigt nyktert perspektiv. Kolla in tecknen, svagheterna, tendenserna inför den stundande kvalserien. Inte fan blev det så. Det var helt enkelt omöjligt. Timrå bjöd ju upp till dans! Det skaldades hockeypoesi! Så pulsen parkerade på max, det svors, jublades, förbannades, önskades. Och när Hallin, Mathiasson och Kapanen lekte hem straffläggningen fullkomligt vibrerade jag av lycka. Jag lämnade arenan med lätta steg. Timrå lever. Jag räds inte längre Björklöven, Skellefteå eller andra framtida kombattanter. Bäva månde Leksand. Timrå har slipat skridskorna. Nu blir det åka av.
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
….och i skenet stod Timrå!
Nä, någon lallare blir jag aldrig, men…efter drabbningen i går var det fanimej inte långt ifrån. Vilken match dom gjorde!
Herregud, i tredje perioden var jag tvungen att dra fram tidningen och kolla datumet. Kanske var allt blott en ond dröm, en mental kollaps, en UFO-kidnappning…var vi fortfarande kvar i 2001?
Ok, det var en patetisk förhoppning. Men. Skyll inte på mig. Skyll på spelarna, det var dom som plötsligt spelade som i fornstora dar. Det var dom som krigade som bävrar, vände spelet på femöringar och kom i kontringar så vackra att ögonen tårades på läktarna.
Åh, vilken underbar syn det var. Och uppspelen! Uppspelen! Glöm de obligatoriska depåstoppen bakom egen kasse, panikrensningarna, de överoptimistiska passningarna genom mittzon. Visualisera i stället långa, svepande pass, slagna med de mjukaste av handleder…forwards som vänder upp med fart, vill ha pucken, får den, klapp-klappar sig genom mittzon…förställ er, O vänner, och förstå den känsla av religöst uppvaknande som genomfor min sargade timråsjäl.
Ja, det var en mycket en vacker tillställning. Jag njöt verkligen av kylan, respektlösheten, intentionerna, tålamodet…och, kanske mest av allt: den underbart kaxiga forecheckningen. Djurgårdarna tilläts nästan aldrig komma med fart, ständigt en timråit i närheten av puckföraren, hackandes, stötandes, irriterande. Felvända djurgårdsbackar med puck vid Timrås blå gjorde bäst i att slänga iväg pucken i blindo. Minsta fippel innebar ett retsamt 'see you' när pucken försvann med en framstörtande timråit. Respect!
Innan matchen hade jag inga förhoppningar alls på resultatet, en förlust kändes oundviklig. I stället ville jag 'koppla av' och se matchen från ett tråkigt nyktert perspektiv. Kolla in tecknen, svagheterna, tendenserna inför den stundande kvalserien. Inte fan blev det så. Det var helt enkelt omöjligt. Timrå bjöd ju upp till dans! Det skaldades hockeypoesi!
Så pulsen parkerade på max, det svors, jublades, förbannades, önskades. Och när Hallin, Mathiasson och Kapanen lekte hem straffläggningen fullkomligt vibrerade jag av lycka.
Jag lämnade arenan med lätta steg. Timrå lever. Jag räds inte längre Björklöven, Skellefteå eller andra framtida kombattanter. Bäva månde Leksand. Timrå har slipat skridskorna. Nu blir det åka av.