Messiah: För att kommentera enbart biten gällande ramsor så tar vi fram ramsor i den mån vi hittar bra melodier. Bara för att peta lite på jante-bubblan så måste jag även tillägga att det är vi som stått för majoriteten av de nya ramsor som uppkommit under de senaste åren.
Det som för mig personligen gjort att jag totalt tappat lusten till allting är att det inte tas några initiativ från annat folk. Det är fruktansvärt svårt att få folk att hjälpa till eller att engagera sig. Våra intentioner när vi började var att köra på den lilla gruppen vi var då, på 5-6 pers och sedan utöka med folk i samma ålder speciellt. Nu 4 säsonger senare står vi fortfarande kvar med exakt samma folk utan att egentligen ha uppslag till folk man skulle kunna värva. Ett vanligt tifo tar väl kanske 40-50 timmar att genomföra, allt från att ragga pengar, beställa material, sen själva monteringen och allt målande. Och allt måste påbörjas en vecka innan matchen det ska vara klart till, under den veckan får man prioritera bort allt annat.
När man då sedan kommer hem och läser kommentarer från folk utan någon som helt insyn i hur det hela fungerar och ber en att vara ödmjuk. Kan ju säga att det gärna ger en motreaktion, speciellt eftersom vi oftast vet vilka som döljer sig bakom nicknamen. Det är fruktansvärt krävande och tröttsamt att vara pedagogiska med vuxna människor som aldrig förstår, speciellt när det handlar om enligt mig grundläggande saker.
Det kan låta pretentiöst, men precis som med allt annat, toppning av laget med mera, det rent sportsliga, så bör man även anpassa ramsor till matchrytmen. Står en match och väger, låt säga att det är slutspel. Spelarna kämpar nått alldeles fruktansvärt. Är det särskilt vältajmat med "Så kom igen vårt Timrågäng, ni måste kämpa för att vinna" i det läget? Visst, jag är fullkomligt medveten om att alla som engagerar sig i en klack tar sig själva och det dom gör på alldeles för stort allvar.
Klackar är jävligt viktiga, inte minst i Timrå. Vi står för det allra mest viktiga när det handlar om helhetsuppfattningen. Många skulle gå på hockey även om det var fullkomligt dött, bara för hockeyns skull. Men numera är större delen av publiken en marginalpublik som går för helheten, hockeyn, stämningen, atmosfären och så vidare.
När vi sedan skapar läktararrangemang som blir uppmärksammade i riksmedia tex, och sedan får fullkomligt oförklarlig skit från folk på ett forum som inte bidragit till ett piss så är det ruskigt svårt att hålla god min och kamma medhårs.
Nu vet jag att det mesta handlar om våra uppförande på läktaren som några få i klacken uttryckt missnöje om på det här forumet, men som desto mer utomstående folk hakat på utan att egentligen ha en aning om hur allt gått till. Det sitter folk i andra städer som max ser en hemmamatch per säsong och ska försöka verka uppfostrande eftersom vi tydligen är för unga för att engagera oss. Trots att våran yngsta medlem är 18 år.
Slutsatsen är väl då att debatten absolut inte bör tas på detta forum utan egentligen bör tas IRL så att säga. Dom få som tycker att dom har något viktigt att säga kan ta det med oss någon annan gång. Det kan bli roligt.
Vi upplöstes nästan helt formellt i våras eftersom vi ledsnat på allt som har att göra med läktaren i Timrå. I dagsläget vet vi inte riktigt hur vi ska göra, jag skulle gärna bara strunta i alltihop om jag kände att det fanns någon annan som kunde ta vid. Men precis som Sjöstedt säger så saknas det fullkomligt intresse från annat folk. Mycket beroende på att våran klack är så åldersstigen att de flesta har familj, hund och hela den grejen. Vi har suktat efter entusiasm från ungdomar ända sedan vi startade men det lyser som fan med sin frånvaro. Och det kan jag svära på att det har absolut inget att göra med någon uppkäftig attityd. Dom få jag snackat med på krogen tex som vet vilka vi är och som är kring åldern 18-25 har nästan uteslutande åsikter kring hur mjäkigt allt är. Man vill ha mer känslor och så vidare, många som har åsikter men inte en käft som vill bidraga.
Det vore underbart att bara skita i allt när man tänker på all skit. Men man är ändå beroende av känslan att känna på stämningen efter en slutspelsseger, att stå och blicka över en 23 meter hög flagga som man själv varit med och skapat och vet hur mycket den har krävt.
Isbjörnen2: Måste ta Erixon i försvar nu känner jag. Han spelade halva säsongen ifjol med ett ben brutet i foten som mörkades. Han tvingades att spela ändå då vi inte hade några andra backar att tillgå eftersom skadesituationen var ren ... | #Läs mer ·
· · 
Det som för mig personligen gjort att jag totalt tappat lusten till allting är att det inte tas några initiativ från annat folk. Det är fruktansvärt svårt att få folk att hjälpa till eller att engagera sig. Våra intentioner när vi började var att köra på den lilla gruppen vi var då, på 5-6 pers och sedan utöka med folk i samma ålder speciellt. Nu 4 säsonger senare står vi fortfarande kvar med exakt samma folk utan att egentligen ha uppslag till folk man skulle kunna värva. Ett vanligt tifo tar väl kanske 40-50 timmar att genomföra, allt från att ragga pengar, beställa material, sen själva monteringen och allt målande. Och allt måste påbörjas en vecka innan matchen det ska vara klart till, under den veckan får man prioritera bort allt annat.
När man då sedan kommer hem och läser kommentarer från folk utan någon som helt insyn i hur det hela fungerar och ber en att vara ödmjuk. Kan ju säga att det gärna ger en motreaktion, speciellt eftersom vi oftast vet vilka som döljer sig bakom nicknamen. Det är fruktansvärt krävande och tröttsamt att vara pedagogiska med vuxna människor som aldrig förstår, speciellt när det handlar om enligt mig grundläggande saker.
Det kan låta pretentiöst, men precis som med allt annat, toppning av laget med mera, det rent sportsliga, så bör man även anpassa ramsor till matchrytmen. Står en match och väger, låt säga att det är slutspel. Spelarna kämpar nått alldeles fruktansvärt. Är det särskilt vältajmat med "Så kom igen vårt Timrågäng, ni måste kämpa för att vinna" i det läget? Visst, jag är fullkomligt medveten om att alla som engagerar sig i en klack tar sig själva och det dom gör på alldeles för stort allvar.
Klackar är jävligt viktiga, inte minst i Timrå. Vi står för det allra mest viktiga när det handlar om helhetsuppfattningen. Många skulle gå på hockey även om det var fullkomligt dött, bara för hockeyns skull. Men numera är större delen av publiken en marginalpublik som går för helheten, hockeyn, stämningen, atmosfären och så vidare.
När vi sedan skapar läktararrangemang som blir uppmärksammade i riksmedia tex, och sedan får fullkomligt oförklarlig skit från folk på ett forum som inte bidragit till ett piss så är det ruskigt svårt att hålla god min och kamma medhårs.
Nu vet jag att det mesta handlar om våra uppförande på läktaren som några få i klacken uttryckt missnöje om på det här forumet, men som desto mer utomstående folk hakat på utan att egentligen ha en aning om hur allt gått till. Det sitter folk i andra städer som max ser en hemmamatch per säsong och ska försöka verka uppfostrande eftersom vi tydligen är för unga för att engagera oss. Trots att våran yngsta medlem är 18 år.
Slutsatsen är väl då att debatten absolut inte bör tas på detta forum utan egentligen bör tas IRL så att säga. Dom få som tycker att dom har något viktigt att säga kan ta det med oss någon annan gång. Det kan bli roligt.
Vi upplöstes nästan helt formellt i våras eftersom vi ledsnat på allt som har att göra med läktaren i Timrå. I dagsläget vet vi inte riktigt hur vi ska göra, jag skulle gärna bara strunta i alltihop om jag kände att det fanns någon annan som kunde ta vid. Men precis som Sjöstedt säger så saknas det fullkomligt intresse från annat folk. Mycket beroende på att våran klack är så åldersstigen att de flesta har familj, hund och hela den grejen. Vi har suktat efter entusiasm från ungdomar ända sedan vi startade men det lyser som fan med sin frånvaro. Och det kan jag svära på att det har absolut inget att göra med någon uppkäftig attityd. Dom få jag snackat med på krogen tex som vet vilka vi är och som är kring åldern 18-25 har nästan uteslutande åsikter kring hur mjäkigt allt är. Man vill ha mer känslor och så vidare, många som har åsikter men inte en käft som vill bidraga.
Det vore underbart att bara skita i allt när man tänker på all skit. Men man är ändå beroende av känslan att känna på stämningen efter en slutspelsseger, att stå och blicka över en 23 meter hög flagga som man själv varit med och skapat och vet hur mycket den har krävt.