Mac Bacon: När det är som tyngst behöver man få perspektiv. Låta hjärnan arbeta en stund för att sedan kunna släppa loss den välbehövliga, välriktade kraften åt rätt håll.
Sverige var ett tag i världshistorien känt för främst två saker utomlands. Den svenska modellen och det höga antalet självmord varje år. Modellen verkar ha torkat fast i någon byrålåda och har inte en självklar existens i vårt samhälle idag. Idag har omvärlden och kommersiella krafter en större betydelse. Svensken ser nuförtiden istället på dokusopor …om det är en utveckling som främjar människans medfödda hjärnkapacitet eller en kollektiv fördumning vet jag inte och låter vara osagt…det verkar i alla fall i mina ögon vara ett segt, världsfrånvänt lull-lull som pågår kväll efter kväll och tidningarna fylls dagligen av pseudonyheter. Navelludd pillas hit och dit på bästa sändningstid. Ett mentalt självmord. Ett opium för folket…
Det som återstår är att välja livet och känslan istället för att sakta avtrubbas. Vi som envisas att orka hålla fast vid förekomsten av så diametralt olika känslotillstånd som kampen mellan glädje-sorg, vinst-förlust bearbetar livets ekvation och essens. Den som ytterst avgörs i förhållandet mellan liv och död, sublimerat till varje match och nedbrytbart i små situationer som varje nedsläpp. Därav spänningen. Denna tunna linjen mellan hopp och förtvivlan. Hockey är på liv eller död. För oss. Det finns de som säger att hockey är lika världsfrånvänt som annat. Hockey har i alla fall nerv, svarar jag. Något som varken talibaners böneutrop eller direktsända plastikoperationer kan erbjuda. De som i förtvivlan berusar sig på magra luder och turkisk bensin har inte sett tjusningen och spänningen i en så enkel sak som ett nedsläpp. Den oömma kampen och den kallhamrade taktiken. Helheten och detaljerna. Spelarna på planen och atmosfären i Arenan. De som väljer hemmasoffan och såporna före match nu när det gått tungt ett tag kommer aldrig heller att få skörda den sanna glädjen när det går bättre.
Timrå IK:s nutidshistoria är för alltid präglad av det enorma blysänke som drog oss ned i tabbellsystemet under 18 långa år. Himlen blev grå och visionerna var antingen högt upp i det drömska blå eller i det daskiga grå. Ett gigantiskt bottennapp. Men det visade sig ändå vara värt något. Inget ont som inte har något gott med sig. Det arbete som emellertid ledde framåt ut ur träsket mot en klarare himmel och till ett elitserieavancemang var välgrundat och precist. Lagomt och förvånansvärt ödmjukt och pudelklokt. Det fanns inget kvar av den tunga provinsiella filt av gammal lokal stjärnglans som såsom en mask ätit sig in i äpplet och fördärvat det inifrån. Kraften kom inte från de fetlagda, överbetalda och spritdoftande divorna som levde på gamla meriter utan från det hårt arbetande kollektivet som hade mål, revanschlusta och som levde i nuet. Framgången kom inte med en fusion med en annan klubb. Framgångsreceptet skrevs inte med stjärnors namn utan snarare med att värva spelare med rätt egenskaper och rätt inställning. Ödmjukhet och hårt arbete. Steg för steg. Polera vingklippta spelare till rättmätig glans och få dem att flyga högt. Utveckling har sällan sett finare ut än här!! Det har i sin tur givit en stor utveckling även på det ekonomiska området, TIK omsätter idag mycket pengar. Det hockeykunnande som finns i regionen är inte längre en vit fläck på kartan. Som alltid handlar det om hur man hanterar sitt kapital. Låt oss hoppas att TIK fortsätter att komma ihåg grunden till framgång istället för att värva blint när paniken stiger i leden och kunskapen sätts i träda i takt med att orons dominoeffekt bland människor träder in. Det emotsätter inte en förändring nu, att ersätta någon ur den befintliga truppen med en mer i dagsläget välbehövlig kompetens. Gör det klokt, gör det bra bara. Det är inte bara poängen som saknas från förra året, även medelåldern har sjunkit bland spelarna och därmed erfarenheten. Marknaden har just nu varit begränsad men den kommer att förändras snart. Att vi för sex-sju år sedan skulle ha jublat oss medvetslösa i extas över att ha slagit Leksand är inget värt idag. Framgång är en färskvara. Kunskap är en grund. Motivation är en förutsättning. Nu plockar vi fram kunskapen och motivationen igen och möter Brynäs med ett Warga-grin.
· 
Sverige var ett tag i världshistorien känt för främst två saker utomlands. Den svenska modellen och det höga antalet självmord varje år. Modellen verkar ha torkat fast i någon byrålåda och har inte en självklar existens i vårt samhälle idag. Idag har omvärlden och kommersiella krafter en större betydelse.
Svensken ser nuförtiden istället på dokusopor …om det är en utveckling som främjar människans medfödda hjärnkapacitet eller en kollektiv fördumning vet jag inte och låter vara osagt…det verkar i alla fall i mina ögon vara ett segt, världsfrånvänt lull-lull som pågår kväll efter kväll och tidningarna fylls dagligen av pseudonyheter. Navelludd pillas hit och dit på bästa sändningstid. Ett mentalt självmord. Ett opium för folket…
Det som återstår är att välja livet och känslan istället för att sakta avtrubbas.
Vi som envisas att orka hålla fast vid förekomsten av så diametralt olika känslotillstånd som kampen mellan glädje-sorg, vinst-förlust bearbetar livets ekvation och essens. Den som ytterst avgörs i förhållandet mellan liv och död, sublimerat till varje match och nedbrytbart i små situationer som varje nedsläpp. Därav spänningen. Denna tunna linjen mellan hopp och förtvivlan. Hockey är på liv eller död. För oss. Det finns de som säger att hockey är lika världsfrånvänt som annat. Hockey har i alla fall nerv, svarar jag. Något som varken talibaners böneutrop eller direktsända plastikoperationer kan erbjuda.
De som i förtvivlan berusar sig på magra luder och turkisk bensin har inte sett tjusningen och spänningen i en så enkel sak som ett nedsläpp. Den oömma kampen och den kallhamrade taktiken. Helheten och detaljerna. Spelarna på planen och atmosfären i Arenan.
De som väljer hemmasoffan och såporna före match nu när det gått tungt ett tag kommer aldrig heller att få skörda den sanna glädjen när det går bättre.
Timrå IK:s nutidshistoria är för alltid präglad av det enorma blysänke som drog oss ned i tabbellsystemet under 18 långa år. Himlen blev grå och visionerna var antingen högt upp i det drömska blå eller i det daskiga grå. Ett gigantiskt bottennapp. Men det visade sig ändå vara värt något. Inget ont som inte har något gott med sig. Det arbete som emellertid ledde framåt ut ur träsket mot en klarare himmel och till ett elitserieavancemang var välgrundat och precist. Lagomt och förvånansvärt ödmjukt och pudelklokt. Det fanns inget kvar av den tunga provinsiella filt av gammal lokal stjärnglans som såsom en mask ätit sig in i äpplet och fördärvat det inifrån. Kraften kom inte från de fetlagda, överbetalda och spritdoftande divorna som levde på gamla meriter utan från det hårt arbetande kollektivet som hade mål, revanschlusta och som levde i nuet. Framgången kom inte med en fusion med en annan klubb. Framgångsreceptet skrevs inte med stjärnors namn utan snarare med att värva spelare med rätt egenskaper och rätt inställning. Ödmjukhet och hårt arbete. Steg för steg. Polera vingklippta spelare till rättmätig glans och få dem att flyga högt.
Utveckling har sällan sett finare ut än här!! Det har i sin tur givit en stor utveckling även på det ekonomiska området, TIK omsätter idag mycket pengar. Det hockeykunnande som finns i regionen är inte längre en vit fläck på kartan. Som alltid handlar det om hur man hanterar sitt kapital. Låt oss hoppas att TIK fortsätter att komma ihåg grunden till framgång istället för att värva blint när paniken stiger i leden och kunskapen sätts i träda i takt med att orons dominoeffekt bland människor träder in. Det emotsätter inte en förändring nu, att ersätta någon ur den befintliga truppen med en mer i dagsläget välbehövlig kompetens. Gör det klokt, gör det bra bara. Det är inte bara poängen som saknas från förra året, även medelåldern har sjunkit bland spelarna och därmed erfarenheten. Marknaden har just nu varit begränsad men den kommer att förändras snart.
Att vi för sex-sju år sedan skulle ha jublat oss medvetslösa i extas över att ha slagit Leksand är inget värt idag.
Framgång är en färskvara. Kunskap är en grund. Motivation är en förutsättning. Nu plockar vi fram kunskapen och motivationen igen och möter Brynäs med ett Warga-grin.