Dream Team: ...och vill man då vara elak kan man ju fråga sig var alla medaljer är med så "lång tradition", eller har Timrå gjort något fundamentalt fel hela tiden? ;)
Men jag menar inte att vara elak. Det jag menar är att nostalgi säkert är kul, men knappast något som ger framtida segrar. Elitserien idag är business. Underhållning. Det lag som står för en bra underhållning (dvs bra spel och segrar) får bra publik. För 30 år sedan var det nästan anmärkningsvärt om en spelare bytte klubb. Var man född i värmland spelade man med Färjestad. Var man född i Gästrikland var det Brynäs. Osv. Andra alternativ var nästan otänkbara. När bröderna Salming kom till Brynäs från Kiruna sågs det som näst intill exotiskt, och OERHÖRT modernt av Brynäs.
Idag vet vi alla att spelare är en handelsvara. Spelarna stannar som regel några år innan man drar vidare, "för sin personliga utveckling skull" (dvs löne- och pensionskontots utveckling.) Givetvis är alla bra medietränade, så man spelar nästan undantagslöst i sin drömklubb dit man ALLTID velat komma. Man har ALDRIG varit med om så bra organisation, så hängivna supportrar, och så bra laganda.
Och det här gäller för alla föreningar. Varken LHC, Timrå eller någon annan förening är unika på något sätt. Så, det handlar om att bygga upp en bra organisation (tränare, sportchefer, marknadsavdelning etc), köpa bra spelare, krydda med lite lokala förmågor (för att tillfredställa den provinsiella nationalismen), och sedan hoppas på att gå så långt som möjligt i slutspelet så man får ännu mer stålar att användas till att upprepa punkterna ovan. Lyckas sedan någon av de lokala förmågorna (helst i ung ålder, ju yngre desto bättre) är lyckan total, då kan alla slå sig för bröstet och utbrista "Herreguuuud så duktiga vi är på att ta fram talanger!" Media uppmärksammar, snacket går, och vändkorsen snurrar. Fast i praktiken spelar det inte så stor roll. Vi supportrar skiter EGENTLIGEN innerst inne om det är en junior eller en importerad slovak som sätter avgörande 3-2 med en minut kvar att spela. Huvudsaken är att vi vinner.
· 
Men jag menar inte att vara elak. Det jag menar är att nostalgi säkert är kul, men knappast något som ger framtida segrar.
Elitserien idag är business. Underhållning.
Det lag som står för en bra underhållning (dvs bra spel och segrar) får bra publik. För 30 år sedan var det nästan anmärkningsvärt om en spelare bytte klubb. Var man född i värmland spelade man med Färjestad. Var man född i Gästrikland var det Brynäs. Osv. Andra alternativ var nästan otänkbara. När bröderna Salming kom till Brynäs från Kiruna sågs det som näst intill exotiskt, och OERHÖRT modernt av Brynäs.
Idag vet vi alla att spelare är en handelsvara. Spelarna stannar som regel några år innan man drar vidare, "för sin personliga utveckling skull" (dvs löne- och pensionskontots utveckling.) Givetvis är alla bra medietränade, så man spelar nästan undantagslöst i sin drömklubb dit man ALLTID velat komma. Man har ALDRIG varit med om så bra organisation, så hängivna supportrar, och så bra laganda.
Och det här gäller för alla föreningar. Varken LHC, Timrå eller någon annan förening är unika på något sätt.
Så, det handlar om att bygga upp en bra organisation (tränare, sportchefer, marknadsavdelning etc), köpa bra spelare, krydda med lite lokala förmågor (för att tillfredställa den provinsiella nationalismen), och sedan hoppas på att gå så långt som möjligt i slutspelet så man får ännu mer stålar att användas till att upprepa punkterna ovan. Lyckas sedan någon av de lokala förmågorna (helst i ung ålder, ju yngre desto bättre) är lyckan total, då kan alla slå sig för bröstet och utbrista "Herreguuuud så duktiga vi är på att ta fram talanger!" Media uppmärksammar, snacket går, och vändkorsen snurrar. Fast i praktiken spelar det inte så stor roll. Vi supportrar skiter EGENTLIGEN innerst inne om det är en junior eller en importerad slovak som sätter avgörande 3-2 med en minut kvar att spela. Huvudsaken är att vi vinner.
Handen på hjärtat, är det inte så det är?