iggy: Känner, precis som inför moramatchen, en viss osäkerhet. Ett kämpande, framåtsträvande Timrå skulle givetvis med stor sannolikhet ta en komfortabel trea. Ett ängsligt, 'misstagsminimerande' Timrå däremot...nja, det kan gå hur som helst. Räknar man bort faktorer såsom sämre spelartrupp och dåligt självförtroende är det ändå något kvar på minuskontot. Något som får årets Timrå att bli jävligt ängsligt mot sämre (jämndåliga) lag.
Tendenserna syntes redan under fjolårssäsongen. Kan fortfarande bli förbannad när jag tänker på kvartsfinalserien mot Djurgården. De fyra första matcherna var helt feldisponerade. Istället för att ta tag i den taktpinne som Djurgårdarna var inställda på att ge upp redan före nedsläpp följde man planen 'håll tätt, gör inga misstag, säkra bakåt'. En taktik som passade Djurgården så uppenbart bra att man vann 75% av de matcher man genomförde på detta sätt. Med kniven mot strupen släppte så spärrarna. Man tog initiativet, låg på hårdare och, minsann - vann 2/3.
Tycker att detta tänkande fått för stor plats även i årets Timrå. Lyckosamt till viss del - vi har ju väldigt fin statistik över antal insläppta mål - men också förlamande. Jag tror inte att hela förklaringen i Timrås patetiska målskytte ligger hos spelarna. Faktiskt inte. Snarare i vilken strategi dom förväntas följa, och på det sätt denna strategi fått dom att axla det ansvar dom också förväntas ta.
Timrå spelar jämnt mot alla lag. Oavsett om det är Leksand eller HV man möter så blir det en uddamålsseger/-förlust. Detta berättar någonting. För mig berättar det bl a att det är lika lätt att spela sitt spel mot HV som det är svårt att göra det mot Leksand. Varför? Återigen, kvartsfinalsyndromet: rädslan för att ta tag i taktpinnen.
Att vinna matcher med 4-1 och ibland förlora med det dubbla har varit kännetecknande för Timrå under de senaste 3 säsongerna. Säsonger då laget varit ytterst framgångsrikt, spelare blommat ut och motståndare spelat sämre än de rimligen borde. Storförlusterna har, faktiskt, till stor del varit ett sundhetstecken. Man har vågat, men misslyckats. Trots det fortsätter man våga, tro på det man gör och då kommer också vind i seglet.
Mora är, som många påpekat, ett lag som spelar exakt så som Timrå gjorde tidigare. Visst är man ojämna och brakar igenom med jämna mellanrum, men: man går fan så mycket bättre än ett ohyggligt jämnpresterande Timrå. Och framförallt - man tackar och tar emot så fort man möter just Timrå.
Den största möjligheten att nå slutspel ligger i tabellen. Avståndet neråt är rimligtvis så stort att även en försiktig general som Kenta torde ha hyfsad puls. Kvar är alltså nio matcher, där det enda på spel är: slutspel eller inte? Fan vad härligt det vore om detta resulterade i ett 'nu kör vi pöjkar, av med hängslena så ger vi det vårt bästa försök'. Ett offensivt Timrå. Ett Timrå som verkligen vill ha huvudrollen, styra matcherna och försöka jaga ner motståndarna.
För så här är det: Timrå saknar spetskompetens. Timrå saknar naturliga målskyttar. Visst. Men. Timrå har något ingen annan spelartrupp har: ett helt lag med kompetenta hockeyarbetare. Det finns få, om något, annat lag som tar Timrå på kraft. Genom att skrota direktivet 'säkra hemåt!' till förmån för 'stå aldrig, aldrig, ALDRIG stilla - åk som djävulen själv!' tror jag detta lag skulle få ett helt annat ansikte. Och, inte minst viktigt: jag tror spelarna skulle tycka att det var jävligt mycket roligare. För att inte tala om oss supportrar.
· 
Räknar man bort faktorer såsom sämre spelartrupp och dåligt självförtroende är det ändå något kvar på minuskontot. Något som får årets Timrå att bli jävligt ängsligt mot sämre (jämndåliga) lag.
Tendenserna syntes redan under fjolårssäsongen. Kan fortfarande bli förbannad när jag tänker på kvartsfinalserien mot Djurgården. De fyra första matcherna var helt feldisponerade. Istället för att ta tag i den taktpinne som Djurgårdarna var inställda på att ge upp redan före nedsläpp följde man planen 'håll tätt, gör inga misstag, säkra bakåt'.
En taktik som passade Djurgården så uppenbart bra att man vann 75% av de matcher man genomförde på detta sätt.
Med kniven mot strupen släppte så spärrarna. Man tog initiativet, låg på hårdare och, minsann - vann 2/3.
Tycker att detta tänkande fått för stor plats även i årets Timrå. Lyckosamt till viss del - vi har ju väldigt fin statistik över antal insläppta mål - men också förlamande. Jag tror inte att hela förklaringen i Timrås patetiska målskytte ligger hos spelarna. Faktiskt inte. Snarare i vilken strategi dom förväntas följa, och på det sätt denna strategi fått dom att axla det ansvar dom också förväntas ta.
Timrå spelar jämnt mot alla lag. Oavsett om det är Leksand eller HV man möter så blir det en uddamålsseger/-förlust. Detta berättar någonting.
För mig berättar det bl a att det är lika lätt att spela sitt spel mot HV som det är svårt att göra det mot Leksand. Varför? Återigen, kvartsfinalsyndromet: rädslan för att ta tag i taktpinnen.
Att vinna matcher med 4-1 och ibland förlora med det dubbla har varit kännetecknande för Timrå under de senaste 3 säsongerna. Säsonger då laget varit ytterst framgångsrikt, spelare blommat ut och motståndare spelat sämre än de rimligen borde. Storförlusterna har, faktiskt, till stor del varit ett sundhetstecken. Man har vågat, men misslyckats. Trots det fortsätter man våga, tro på det man gör och då kommer också vind i seglet.
Mora är, som många påpekat, ett lag som spelar exakt så som Timrå gjorde tidigare. Visst är man ojämna och brakar igenom med jämna mellanrum, men: man går fan så mycket bättre än ett ohyggligt jämnpresterande Timrå. Och framförallt - man tackar och tar emot så fort man möter just Timrå.
Den största möjligheten att nå slutspel ligger i tabellen. Avståndet neråt är rimligtvis så stort att även en försiktig general som Kenta torde ha hyfsad puls. Kvar är alltså nio matcher, där det enda på spel är: slutspel eller inte?
Fan vad härligt det vore om detta resulterade i ett 'nu kör vi pöjkar, av med hängslena så ger vi det vårt bästa försök'. Ett offensivt Timrå. Ett Timrå som verkligen vill ha huvudrollen, styra matcherna och försöka jaga ner motståndarna.
För så här är det: Timrå saknar spetskompetens. Timrå saknar naturliga målskyttar. Visst. Men. Timrå har något ingen annan spelartrupp har: ett helt lag med kompetenta hockeyarbetare. Det finns få, om något, annat lag som tar Timrå på kraft. Genom att skrota direktivet 'säkra hemåt!' till förmån för 'stå aldrig, aldrig, ALDRIG stilla - åk som djävulen själv!' tror jag detta lag skulle få ett helt annat ansikte.
Och, inte minst viktigt: jag tror spelarna skulle tycka att det var jävligt mycket roligare. För att inte tala om oss supportrar.