dahonk: Jaså, Ögat kunde tacklas? Det måste ha varit en lyckoträff. Han var väl en i raden av de talanger som kom fram som lät sig själva gå under till "förmån" för diversa onyttigheter. Ibland sorgligt, ibland til det bättre.
På tal om matcher man minns, så ramlade precis den berömda tioöringen ner. Säsongn 1985/86 så hade vi ju ändå fortfarande kvar en bit av stoltheten sedan vi spelat i elitserien, så vi tog oss tack vare en andraplats bakom Skellefteå till Allsvenskan efter jul. Där fick vi möta storheter som Västra Frölunda, Huddinge, S/G 83 och Hammarby. Bajen hade ju liksom oss åkt jojo mellan serierna, så man var faktiskt ex-elitseriemässiga den här säsongen, men särslikt bra det var man nog inte.
Var Timrå nåt bra då? Njae, inte direkt. Det var väl ungefär det vanliga. Vidare till Allsvenskan tack vare ett mediokert motstånd i norrettan, och sedan hade vi ändå spelat klart tack vare en placering bland de två sista lagen i Allsvenskan. Så även detta år, då. Vilken match var det jag tänkte på nu då? Jo, den var mot Hammarby, i Allsvenskan, på hemmais, och ladan, god för 8 000 plus, var ju som vanligt fylld till bristningsgränsen. 708 arma stackare gästade tillställningen, mig inräknad, då jag i vanlig ordning hade sålt matchprogram före matchen. Dessa stackars hockeysupportrar tvingades genomlida en av de värre utspelningar som skådats i Timrå Isstadion. Ja, jag vet, nu glömmer jag bort mötet med S/G 83 i Allsvenskan samma år, när vi på hemmais torskade med 2-16! Men vi glömmer den. Varför det då, undrar ni alla kritiskt? Jo, det är för att mötet med Bajen hade ett kul slut, det var nog inte lika kul att åka hem efter den värsta slakten ever i hockeysammanhang på hemmaplan mot S/G.
Nåväl, mot Bajen skämmer A-laget ut sig å det värre slaget, så när bortalaget stänker in 0-5 i början av den andra perioden, då väljer nog en stor del av publiken att åka hem. Jag klandrade dom inte då, men jag kan nog gissa att en del av dessa nog ångrade sig när man kommit hem. För givetvis så slappnade Hammarby av efter det femte målet. Japp, det här var ju klart! en ledning med fem baljor mot det här säckgänget släpper vi ju aldrig! Men jo, det var precis vad som hände! För Timråmål efter Timråmål började falla, och innan matchen var till ända så hade vi inte bara hämtat in underläget, nej, vi hade även tagit ledningen och stod till slut som vinnare med i sammanhanget rätt otroliga 7-6! Hur gick det i serien då? Jo, ni gissade rätt. Segern mot Hammarby var vår enda seger i Allsvenskan, och vi kom sist, helt i sin ordning. Ett vackert minne detta, mitt i all bedrövelse, från de dagar när man ännu inte var en helt övertygad hockeysupporter. Nu hade jag följt laget ända sedan jag blev så pass gammal att det var nån idé att gå. Jag var tio år när laget spelade inför 7 500 pers i elitserien, t.ex. hur lätt var det att göra sig själv rättvisa när man skulle se nåt då?
Det fanns i det här skedet alltså vissa tvivel kvar att övervinna, och jag kan nog inte ännu idag riktigt svara på varför jag fastnade som jag gjorde blott två säsonger senare, med i stort sett samma utseende på laget vad gäller satsning (läs: brist på satsning). Men fast det blev jag, och det är väl tur att man som Timråfanatiker har den förmånen att ha fått gå igenom detta totala mörker. För oj vad det kändes becksvart där ett tag. Men det har man kanske inte riktigt hajat förrän idag. Ja, nu när man ser på det hela utifrån, s.a.s, med lite perspektiv.
Men vaddå, det var ju vardagen som den såg ut. Munen rättades i vanlig ordning efter matsäcken. Vi bjöds på förrätten, tack vare att innehållet i densamma var lika dassigt urvattnad som det toapapper jag just snöt mig i. När sedan huvudrätten skulle avnjutas, ja, då hade vi missat att man både måste salta och peppra anrättningen för att det ska ge det minsta eftersmak. Efterätten då? Nej, den fick vi inte ens känna lukten av. Där var det lappat med både klädnypor, nubb och spik, så den kom vi inte åt, på många många år.
· 
På tal om matcher man minns, så ramlade precis den berömda tioöringen ner. Säsongn 1985/86 så hade vi ju ändå fortfarande kvar en bit av stoltheten sedan vi spelat i elitserien, så vi tog oss tack vare en andraplats bakom Skellefteå till Allsvenskan efter jul. Där fick vi möta storheter som Västra Frölunda, Huddinge, S/G 83 och Hammarby. Bajen hade ju liksom oss åkt jojo mellan serierna, så man var faktiskt ex-elitseriemässiga den här säsongen, men särslikt bra det var man nog inte.
Var Timrå nåt bra då? Njae, inte direkt. Det var väl ungefär det vanliga. Vidare till Allsvenskan tack vare ett mediokert motstånd i norrettan, och sedan hade vi ändå spelat klart tack vare en placering bland de två sista lagen i Allsvenskan. Så även detta år, då. Vilken match var det jag tänkte på nu då? Jo, den var mot Hammarby, i Allsvenskan, på hemmais, och ladan, god för 8 000 plus, var ju som vanligt fylld till bristningsgränsen. 708 arma stackare gästade tillställningen, mig inräknad, då jag i vanlig ordning hade sålt matchprogram före matchen. Dessa stackars hockeysupportrar tvingades genomlida en av de värre utspelningar som skådats i Timrå Isstadion. Ja, jag vet, nu glömmer jag bort mötet med S/G 83 i Allsvenskan samma år, när vi på hemmais torskade med 2-16! Men vi glömmer den. Varför det då, undrar ni alla kritiskt? Jo, det är för att mötet med Bajen hade ett kul slut, det var nog inte lika kul att åka hem efter den värsta slakten ever i hockeysammanhang på hemmaplan mot S/G.
Nåväl, mot Bajen skämmer A-laget ut sig å det värre slaget, så när bortalaget stänker in 0-5 i början av den andra perioden, då väljer nog en stor del av publiken att åka hem. Jag klandrade dom inte då, men jag kan nog gissa att en del av dessa nog ångrade sig när man kommit hem. För givetvis så slappnade Hammarby av efter det femte målet. Japp, det här var ju klart! en ledning med fem baljor mot det här säckgänget släpper vi ju aldrig! Men jo, det var precis vad som hände! För Timråmål efter Timråmål började falla, och innan matchen var till ända så hade vi inte bara hämtat in underläget, nej, vi hade även tagit ledningen och stod till slut som vinnare med i sammanhanget rätt otroliga 7-6! Hur gick det i serien då? Jo, ni gissade rätt. Segern mot Hammarby var vår enda seger i Allsvenskan, och vi kom sist, helt i sin ordning.
Ett vackert minne detta, mitt i all bedrövelse, från de dagar när man ännu inte var en helt övertygad hockeysupporter. Nu hade jag följt laget ända sedan jag blev så pass gammal att det var nån idé att gå. Jag var tio år när laget spelade inför 7 500 pers i elitserien, t.ex. hur lätt var det att göra sig själv rättvisa när man skulle se nåt då?
Det fanns i det här skedet alltså vissa tvivel kvar att övervinna, och jag kan nog inte ännu idag riktigt svara på varför jag fastnade som jag gjorde blott två säsonger senare, med i stort sett samma utseende på laget vad gäller satsning (läs: brist på satsning). Men fast det blev jag, och det är väl tur att man som Timråfanatiker har den förmånen att ha fått gå igenom detta totala mörker. För oj vad det kändes becksvart där ett tag. Men det har man kanske inte riktigt hajat förrän idag. Ja, nu när man ser på det hela utifrån, s.a.s, med lite perspektiv.
Men vaddå, det var ju vardagen som den såg ut. Munen rättades i vanlig ordning efter matsäcken. Vi bjöds på förrätten, tack vare att innehållet i densamma var lika dassigt urvattnad som det toapapper jag just snöt mig i. När sedan huvudrätten skulle avnjutas, ja, då hade vi missat att man både måste salta och peppra anrättningen för att det ska ge det minsta eftersmak. Efterätten då? Nej, den fick vi inte ens känna lukten av. Där var det lappat med både klädnypor, nubb och spik, så den kom vi inte åt, på många många år.
Gud vad underbart det var/är att vara Tikare!