RödVit: Niklas Nordgren är varmt välkommen tillbaks sju dar i veckan i mina ögon. Din kritik för honom får stå för dig i det fallet.
Vill betona att Kenta är en trevlig utanför ishallens skrymslen. Det är hans roll som headcoach för Timrå IK jag ifrågasätter och har så gjort sedan en bit in på förra säsongen.
Tycker att det gått troll i rekryteringen kring tränarposten. Visst de första tre åren var Kenta lyckosam och de har jag sagt tidigare. Men när spelet haltar på kryckor och pucken studsar stolpe ut så får de huvudbry.
Nu var var väl som sagt fjolåret extremt men ändå...
När man blivit för trygg och bekväm i sin roll och rädslan för att stöta sig med lagets importer eller stjärnor blir så stor att man undviker att plocka bort dem från isen till förmån för en bänknötare är någonting allvarligt fel.
Tror nog att Kent Manderville betydde mer för Timrå IK än Kenta gjorde i vartfall förra säsongen.
Självklart har spelarna också ett ansvar för händelseutvecklingen men för ett optimalt resultat krävs en person med mod att inspirera, engagera och entuisamera sina adepter och gör det lite okonventionella grejer ibland.
Jag tror inte Kenta besitter den magin längre. När han ny utifrånb var allting nytt och fräscht. Som en saftig fläskfilé med potatisgratäng och rödvinssås. Numera är det är det bara kokta pärer och kotletter och brynt lök och sky till.
Inte lika upphetsande med andra ord. Den gråa vardagen har kommit över Kenta. Nu går det mesta på rutin. Spänningen och nyfikenheten är som bortblåst.
Nu lever Timrå och Kenta bara i stabilt och tryggt samboförhållande. Då var det rosa skimmer, rosenrött och sött. Nu är det bara bittert, surt och munnen har en fadd smak.
När du fångat ditt byte tar du det för givet och uppoffringar är inte längre desamma som när du jagade det.
· 
Vill betona att Kenta är en trevlig utanför ishallens skrymslen. Det är hans roll som headcoach för Timrå IK jag ifrågasätter och har så gjort sedan en bit in på förra säsongen.
Tycker att det gått troll i rekryteringen kring tränarposten. Visst de första tre åren var Kenta lyckosam och de har jag sagt tidigare. Men när spelet haltar på kryckor och pucken studsar stolpe ut så får de huvudbry.
Nu var var väl som sagt fjolåret extremt men ändå...
När man blivit för trygg och bekväm i sin roll och rädslan för att stöta sig med lagets importer eller stjärnor blir så stor att man undviker att plocka bort dem från isen till förmån för en bänknötare är någonting allvarligt fel.
Tror nog att Kent Manderville betydde mer för Timrå IK än Kenta gjorde i vartfall förra säsongen.
Självklart har spelarna också ett ansvar för händelseutvecklingen men för ett optimalt resultat krävs en person med mod att inspirera, engagera och entuisamera sina adepter och gör det lite okonventionella grejer ibland.
Jag tror inte Kenta besitter den magin längre. När han ny utifrånb var allting nytt och fräscht. Som en saftig fläskfilé med potatisgratäng och rödvinssås. Numera är det är det bara kokta pärer och kotletter och brynt lök och sky till.
Inte lika upphetsande med andra ord. Den gråa vardagen har kommit över Kenta. Nu går det mesta på rutin. Spänningen och nyfikenheten är som bortblåst.
Nu lever Timrå och Kenta bara i stabilt och tryggt samboförhållande. Då var det rosa skimmer, rosenrött och sött. Nu är det bara bittert, surt och munnen har en fadd smak.
När du fångat ditt byte tar du det för givet och uppoffringar är inte längre desamma som när du jagade det.
ALLTID RÖTT, ALLTID RÄTT ;)