Ser att många fortfarande är frågande till varför Skellefteåfansen är så bittra på Jonte, så jag tänkte bjuda på en mindre krönika om historien bakom (…och NEJ, det är inget försvar till banderollhelvetet vid E4).
När Jonte kom upp till A-Laget blev han snabbt en publikfavorit tack vare sin spelstil och sin poängproduktion. När han sedan gick till Luleå var det ingen som blev förvånad eller arg, utan man tänkte mest att han självklart måste ta chansen i elitserien där han hör hemma. I Luleå utvecklades han ytterligare och blev en kraft att räkna med i elitserien. Han glömde dock ej var han kom från och bilade från Luleå och såg de flesta matcherna för Skellefteå i allsvenskan. I Media talade han alltid gott om Skellefteå och AIK-fansen och hans popularitet i Skellefteå bara ökade. Luleå var tveklöst det populäraste laget i elitserien för oss AIKare på den tiden. 2002/2003 fick han sin första chans i NHL. I Anaheim floppade han rätt hårt och det var givet att han skulle åka hem efter endast en säsong. Under tiden i NHL fortsatte han droppa citat om Skellefteå. Banderollerna som visades i Skellefteå på lördagen var främst från den tiden. ”Drömmen är att spela med Skellefteå i elitserien” o.s.v. När han väl skulle flytta tillbaka var det väldigt många rykten som placerade honom i Skellefteå i allsvenskan. När han väl skrev på för DIF talade han också om hur väldigt nära det var att han skrev på för Skellefteå, men att elitserien blev avgörande. Bland annat eftersom det var OS-år och han ville komma med i truppen. Hade Skellefteå varit i elitserien hade det ju naturligtvis inte varit något snack, enligt Jonte.
I Stockholm trivdes han inte alls och han fortsatte att se matcherna för Skellefteå i södra Sverige och mingla med AIK-supportrar. När han återigen skulle till att byta klubb var det samma snack som tidigare. AIK spelade i allsvenskan och det var endast därför han inte flyttade hem. DIF blev ett väldigt populärt lag i Skellefteå 03-04 precis som Timrå blev 04-05. Eftersom Skellefteå är en så pass liten stad och ”alla känner alla” inom hockeysfären så finns det otaliga exempel där han pratat på samma sätt med oss supportrar. Jonte talade om hur mycket han längtade till AIK gick upp i elitserien och hur han grät på läktaren när Skellefteå missade i sista matchen mot Leksand det året. Sommarträningarna skötte han i Skellefteå precis som vanligt, och han syntes ofta i stadens uteliv där han dominerade. Han spelade hockeyturneringar i Skellefteå varje sommar och t.o.m. hans giftermål uppmärksammades med presentation på isen i samband med match och stående ovationer. Säsongen 05/06 fick han en ny chans i NHL och tog den. Samma år gick Skellefteå upp i elitserien och kvällstidningarna ringde genast ”AIKs störste supporter” i Anaheim för intervjuer och gratulationer.
Resten kan ni rätt väl. Min teori är att han insåg att han byggt upp sig till något han inte kunnat leva upp till och valde att fly fältet. Detta har också förstärkts efter att ha pratat med Jontes polare i Skellefteå. För sanning att säga så var det Jonte som byggde på myten om sig själv minst lika mycket som oss supportrar.
Jonte var mer än en spelare i Skellefteå. Han sågs nästan mer som en ikon och en supporter för ett svältfött lag som krälat i AS i så många år. När han svek kändes det också mer som att en av oss andra i klacken plötsligt bytte till ett annat elitserielag. Det slog oerhört hårt och för många dog en del av magin att gå upp i ES. De svaga publiksiffrorna i början var nog också en direkt reaktion av detta. Utöver detta så är ju faktiskt Jonte en rätt bra spelare och hade även varit viktig på det sättet. Skellefteå är som sagt en liten stad och vi måste kunna behålla våra talanger för att hävda oss i ES. Jonte var den enda superstjärnan vi hade och det förstärkte också den totala uppgivenheten som Jonteaffären skapade. Vi visste att vi hade ett svagt lag med ES-mått mätt och behövde honom så pass mycket. Nu är i alla fall återkomsten avklarad och förhoppningsvis blir det nu en chans att gå vidare för Skellefteåfansen.
Ser att många undrar varför vi inte är lika arga på killar som Åkerman och Backlund. Huvudanledningen med Backlund är att han alltid varit ärlig och inte lovat någonting. Klart att man då måste respektera hans klubbval. Åkerman är kanske den som betytt mest för Skellefteå i modern tid och utan honom hade vi aldrig varit där vi är nu. Det går inte direkt att jämföra med Jonte. Supporterklubben North Power har heller aldrig, vad jag vet, buat ut någon spelare i ett annat lag innan detta. Däremot har vi hyllat våra gamla hjältar som faktiskt uträttat något för klubben. Johan Åkerman kommer också garanterat att hyllas när han kommer med Hv71 till höst.
Nu när Jonte kom tillbaka reagerade så gott som hela läktaren så pass starkt och negativt. Det är ingen slump.
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
· 
När Jonte kom upp till A-Laget blev han snabbt en publikfavorit tack vare sin spelstil och sin poängproduktion. När han sedan gick till Luleå var det ingen som blev förvånad eller arg, utan man tänkte mest att han självklart måste ta chansen i elitserien där han hör hemma.
I Luleå utvecklades han ytterligare och blev en kraft att räkna med i elitserien. Han glömde dock ej var han kom från och bilade från Luleå och såg de flesta matcherna för Skellefteå i allsvenskan. I Media talade han alltid gott om Skellefteå och AIK-fansen och hans popularitet i Skellefteå bara ökade. Luleå var tveklöst det populäraste laget i elitserien för oss AIKare på den tiden.
2002/2003 fick han sin första chans i NHL. I Anaheim floppade han rätt hårt och det var givet att han skulle åka hem efter endast en säsong. Under tiden i NHL fortsatte han droppa citat om Skellefteå. Banderollerna som visades i Skellefteå på lördagen var främst från den tiden. ”Drömmen är att spela med Skellefteå i elitserien” o.s.v.
När han väl skulle flytta tillbaka var det väldigt många rykten som placerade honom i Skellefteå i allsvenskan. När han väl skrev på för DIF talade han också om hur väldigt nära det var att han skrev på för Skellefteå, men att elitserien blev avgörande. Bland annat eftersom det var OS-år och han ville komma med i truppen. Hade Skellefteå varit i elitserien hade det ju naturligtvis inte varit något snack, enligt Jonte.
I Stockholm trivdes han inte alls och han fortsatte att se matcherna för Skellefteå i södra Sverige och mingla med AIK-supportrar. När han återigen skulle till att byta klubb var det samma snack som tidigare. AIK spelade i allsvenskan och det var endast därför han inte flyttade hem. DIF blev ett väldigt populärt lag i Skellefteå 03-04 precis som Timrå blev 04-05.
Eftersom Skellefteå är en så pass liten stad och ”alla känner alla” inom hockeysfären så finns det otaliga exempel där han pratat på samma sätt med oss supportrar. Jonte talade om hur mycket han längtade till AIK gick upp i elitserien och hur han grät på läktaren när Skellefteå missade i sista matchen mot Leksand det året. Sommarträningarna skötte han i Skellefteå precis som vanligt, och han syntes ofta i stadens uteliv där han dominerade. Han spelade hockeyturneringar i Skellefteå varje sommar och t.o.m. hans giftermål uppmärksammades med presentation på isen i samband med match och stående ovationer.
Säsongen 05/06 fick han en ny chans i NHL och tog den. Samma år gick Skellefteå upp i elitserien och kvällstidningarna ringde genast ”AIKs störste supporter” i Anaheim för intervjuer och gratulationer.
Resten kan ni rätt väl. Min teori är att han insåg att han byggt upp sig till något han inte kunnat leva upp till och valde att fly fältet. Detta har också förstärkts efter att ha pratat med Jontes polare i Skellefteå. För sanning att säga så var det Jonte som byggde på myten om sig själv minst lika mycket som oss supportrar.
Jonte var mer än en spelare i Skellefteå. Han sågs nästan mer som en ikon och en supporter för ett svältfött lag som krälat i AS i så många år. När han svek kändes det också mer som att en av oss andra i klacken plötsligt bytte till ett annat elitserielag. Det slog oerhört hårt och för många dog en del av magin att gå upp i ES. De svaga publiksiffrorna i början var nog också en direkt reaktion av detta.
Utöver detta så är ju faktiskt Jonte en rätt bra spelare och hade även varit viktig på det sättet. Skellefteå är som sagt en liten stad och vi måste kunna behålla våra talanger för att hävda oss i ES. Jonte var den enda superstjärnan vi hade och det förstärkte också den totala uppgivenheten som Jonteaffären skapade. Vi visste att vi hade ett svagt lag med ES-mått mätt och behövde honom så pass mycket.
Nu är i alla fall återkomsten avklarad och förhoppningsvis blir det nu en chans att gå vidare för Skellefteåfansen.
Ser att många undrar varför vi inte är lika arga på killar som Åkerman och Backlund. Huvudanledningen med Backlund är att han alltid varit ärlig och inte lovat någonting. Klart att man då måste respektera hans klubbval.
Åkerman är kanske den som betytt mest för Skellefteå i modern tid och utan honom hade vi aldrig varit där vi är nu. Det går inte direkt att jämföra med Jonte.
Supporterklubben North Power har heller aldrig, vad jag vet, buat ut någon spelare i ett annat lag innan detta. Däremot har vi hyllat våra gamla hjältar som faktiskt uträttat något för klubben. Johan Åkerman kommer också garanterat att hyllas när han kommer med Hv71 till höst.
Nu när Jonte kom tillbaka reagerade så gott som hela läktaren så pass starkt och negativt. Det är ingen slump.