Sune: Han har iaf pondus. Och jag tycker kritiken mot Wikegård är orättvis. Föga förvånande va? ;)
Varför jag säger det är att karln bortsett en utflykt till Schweiziska Chur (uttalas Kor), några vargavintrar i Norbotten hos Bodens IK och en säsong i Skåne i ett delat ledarskap med Stephan Lundh tränade Mif Redhawks bara tränat Djurgården.
Jo jag vet han har tränat Väsby Hockey också (Vilda Väsby) men då hade han knappast hunnit med att sätta sin prägel på svensk hockey och det var först under sin tid i DIF Hockey som den breda allmänheten även utanför tullarna började få upp ögonen för den galne blondinen från Gävle om man bortser från att han gjorde kaffeved av ett bord i omklädningsrummet hos BIK efter en förlustmatch då.
Jaha ok säger nig! So what! Vart jag vill komma är att i Sthlm skonas ingen, inte ens Lill-Kenta. Det är bara guld som räknas. Allt annat är fiasko. Vilket jag tycker är besynnerligt. Visst skall ambitionerna finnas där liksom viljan att vilja vinna. Att uppnå någonting. Men när man sparkar en tränare som Lill-Kenta efter en Kvartsfinalförlust mot Frölunda med Henrik Lundqvist i spetsen året efter att man vunnit guld men utan profiler såsom Mikael Tellqvist och Vladimir Orszagh så tycker jag att kraven och förväntningarna är alldeles uppåt väggarna. Om man tappar profilerna som sätter färg på tillvaron och klubbledningen inte ersätter dem med fullgoda ersättare bör rimligtvis kraven och förväntningarna sänkas och det avsevärt. Självklart kan man alltid få drömma. Men att tala om fiasko är löjeväckande då jag anser att Lill-Kenta kramade ur mesta möjliga av det material han förfogade över just då.
Wikegård har fått utstå mycket spott och spe han också. Men tar man laget under sitt sista år? som tränare till en semfinal mot Frölunda så anser jag att man får kvittera ut betyget godkänt åt karln.
I Mif gick det mesta snett beroende på att det inte fanns någon hunger i Malmö vid tidpunkten då Wikegård/Lundh basade. Percy hade bara sammanställt överåriga, fysiskt slutkörda spelare som red vidare på det förgångna och mest gick omkring och muttrade över uteblivna tusenlappar i lönekuverten och gnisslade på träningarna över utebliven speltid.
Det fanns inget hjärta bland spelarna. Man gled bara omkring och trodde att allting skulle ordna upp sig med tiden allt medan Wikegård skrek det han förmådde från båset.
Det är en skev bild som målas upp av Nicke då förutsättningarna inte riktigt varit dem rätta för honom att arbeta med.
Vad har Stephan Lundh åstadkommit då som är så märkvärdigt mkt större än Wikegårds prestationer? Ett SM-guld med Frölunda.
Oj jag häpnar. Gud så storslaget alltså. Vill hävda att där var det Janne Karlssons förtjänst i stora delar till att det blev guld.
Stephan Lundh är en mupp som bara går omkring med armarna i kors och sparkar ilsket i sargsbåsdörrn när VF drabbas av baklängesmål och diskuterar domslut med domarna. Som grinar ut i pressen över uteblivna framgångar. Som inte har någon strategi eller ess i bakfickan för att kunna vända nedåtgående trender och få överbetalda föredettingar att maxprestera.
Får jag välja mellan Lundh och Wikegård så tar jag Nicke Nyfiken alla dar i veckan framför Stephan då Wikegård åtminstone försöker förändra och laborerar med sitt manskap och tydligt sänder ut signaler om vad som han ser är acceptabelt eller oacceptabelt.
Det kanske inte alltid röner framgångar, men han GÖR någonting! Och så länge en tränare aktivt coachar sitt manskap och visar engagemang så är det överkomligt med några förluster ibland!
Rip Kirby: Jag ber om ursäkt för detta. Tanken var att prova i stängd miljö om kopplingen till Youtube fungerar på ett bra sätt för att kunna bjuda på en liverapport nere i Växjö ikväll innan matchen
· 
Varför jag säger det är att karln bortsett en utflykt till Schweiziska Chur (uttalas Kor), några vargavintrar i Norbotten hos Bodens IK och en säsong i Skåne i ett delat ledarskap med Stephan Lundh tränade Mif Redhawks bara tränat Djurgården.
Jo jag vet han har tränat Väsby Hockey också (Vilda Väsby) men då hade han knappast hunnit med att sätta sin prägel på svensk hockey och det var först under sin tid i DIF Hockey som den breda allmänheten även utanför tullarna började få upp ögonen för den galne blondinen från Gävle om man bortser från att han gjorde kaffeved av ett bord i omklädningsrummet hos BIK efter en förlustmatch då.
Jaha ok säger nig! So what! Vart jag vill komma är att i Sthlm skonas ingen, inte ens Lill-Kenta. Det är bara guld som räknas. Allt annat är fiasko.
Vilket jag tycker är besynnerligt. Visst skall ambitionerna finnas där liksom viljan att vilja vinna. Att uppnå någonting. Men när man sparkar en tränare som Lill-Kenta efter en Kvartsfinalförlust mot Frölunda med Henrik Lundqvist i spetsen året efter att man vunnit guld men utan profiler såsom Mikael Tellqvist och Vladimir Orszagh så tycker jag att kraven och förväntningarna är alldeles uppåt väggarna.
Om man tappar profilerna som sätter färg på tillvaron och klubbledningen inte ersätter dem med fullgoda ersättare bör rimligtvis kraven och förväntningarna sänkas och det avsevärt. Självklart kan man alltid få drömma. Men att tala om fiasko är löjeväckande då jag anser att Lill-Kenta kramade ur mesta möjliga av det material han förfogade över just då.
Wikegård har fått utstå mycket spott och spe han också. Men tar man laget under sitt sista år? som tränare till en semfinal mot Frölunda så anser jag att man får kvittera ut betyget godkänt åt karln.
I Mif gick det mesta snett beroende på att det inte fanns någon hunger i Malmö vid tidpunkten då Wikegård/Lundh basade. Percy hade bara sammanställt överåriga, fysiskt slutkörda spelare som red vidare på det förgångna och mest gick omkring och muttrade över uteblivna tusenlappar i lönekuverten och gnisslade på träningarna över utebliven speltid.
Det fanns inget hjärta bland spelarna. Man gled bara omkring och trodde att allting skulle ordna upp sig med tiden allt medan Wikegård skrek det han förmådde från båset.
Det är en skev bild som målas upp av Nicke då förutsättningarna inte riktigt varit dem rätta för honom att arbeta med.
Vad har Stephan Lundh åstadkommit då som är så märkvärdigt mkt större än Wikegårds prestationer? Ett SM-guld med Frölunda.
Oj jag häpnar. Gud så storslaget alltså. Vill hävda att där var det Janne Karlssons förtjänst i stora delar till att det blev guld.
Stephan Lundh är en mupp som bara går omkring med armarna i kors och sparkar ilsket i sargsbåsdörrn när VF drabbas av baklängesmål och diskuterar domslut med domarna. Som grinar ut i pressen över uteblivna framgångar. Som inte har någon strategi eller ess i bakfickan för att kunna vända nedåtgående trender och få överbetalda föredettingar att maxprestera.
Får jag välja mellan Lundh och Wikegård så tar jag Nicke Nyfiken alla dar i veckan framför Stephan då Wikegård åtminstone försöker förändra och laborerar med sitt manskap och tydligt sänder ut signaler om vad som han ser är acceptabelt eller oacceptabelt.
Det kanske inte alltid röner framgångar, men han GÖR någonting! Och så länge en tränare aktivt coachar sitt manskap och visar engagemang så är det överkomligt med några förluster ibland!