shinzawai: Det är ju inte så att du generaliserar nåt hejdlöst i ditt inlägg, inte alls. Nej, för det var med största säkerhet väldigt få Timråsupportrar som faktiskt såg matchen på TV igår. Jag skulle nog säga att flertalet faktiskt såg den, i motsats till det du påstår. Men det spelar förstås ingen roll, då du i mångt och mycket har rätt i vad du vill ha fram.
Har det inte alltid varit, och kommer det inte altid att vara ungefär såhär;
I slutspelstider så höjs, alternativt sänks nivån på det vi får vara med om att se. Vad fokus ligger på i den här variabeln, och huruvida det är en radikal höjning eller en minst lika radikal sänknin, och då tyvärr ofta väldigt trist sådan, hänger förstås ihop med vad vi pratar om. Den höjning jag menar är givetvis spelkvaliten. Den brukar väl framme i en semi, men även ibland redan i kvarten, som i vår rätt så högklassiga matchserie, kunna nå rätt så godtagbara höjder. Ibland väl i nivå med bänkrad 1 i gamla Kempis. Den sänkning jag vill framhäva är väl den vi bevittnar här och nu. Denna säkning är dock på inga sätt onormal. Människan är inte släkt med apan helt utan anledning, kanske? Vissa har dock sinnesnärvaro nog att de kan stänga ute det gorillabeteende som väl ligger och pockar på hos de flesta av oss. HUH! HUH! (Eller nej, backa bandet. Det där var nog mer en genomusel imitation av Plexus i Gladiatorerna eller nåt)
Det är dock väldigt mänskligt att gotta sig i andras olycka. Vi kan väl ta och kalla det en mänsklig svaghet. För att det är något som vi ska ta med i vårt CV det vill jag bestämt motsäga. Det skulle nog kunna väcka anstöt även hos en person som Leif Boork, en dag som denna. Visst går det att sjunka lågt Leffe, men det vi såg igår. Ujuj.
Nog om säckgänget från Gavloe nu. Åter till "slaget om världsherraväldet", eller vad det nu var tal om. Att vissa av oss som är aktiva på olika forum både här och var lite oftare än vi kanske vill faller igenom och lägger oss på en allt för låg nivå, kan säkert ha att göra med att vi alla vill vinna nåt hejdlöst mycket. Att säga lika mycket känns osäkert, eftersom jag inte vet hur mycket alla vill vinna. Och även om man vill vinna nåt otroligt mycket så behöver det ju nödvändigtvis inte märkas. Inte utåt iaf, och allra minst på ett negativt sätt.
Spelarna som gör upp ute på isen, de kan göra det inom ett regelverk som domarna oftast har noll koll på. Men ändå, regelverket finns där iaf, och det flyter väl på, iaf hjälpligt. Uppenbarligen. Det tjänar sitt syfte. Så också det faktum att ett lag oftast är bättre än det andra.Inte alltid, men ofta. Men då har vi "slaget om världsherraväldet" igen då. Vilka är bäst där då? Egentligen? I match 1 så var ju alla som höll sig kvar på isen bäst, då vissa spelare fick för sig att de minsann var lite för bra för de man mötte, och ville bestämma saker och ting lite för mycket på egen hand. I match 2 var väl bortalaget lite bättre, egenligen, men "heart of hockey" vann precis som väntat på hemmplan, med visst medflyt. Runda 3 bestod i en anrättning som inte den allra bäste kock hade kunnat sakna njutning i. Oj vilken match! Här skulle ju bara anrättningen få sin rättmätiga avslutning med en efterrätt i form av en hemmaseger. Men icke... det blev en jobbig klump kvar i halsen istället, som sköljdes ned med en pissljummen ölslatt. Okej, matchen var helvetiskt bra, men förlorar man såna matcher så är veäl tendensen rätt så vanlig att besvikelsen är det som återstår när man försöker minnas det som var bra?
Match 4, och vi var åter tillbaka i "heart of hockey"-land. Detta hade redan vägt över, tänkte vi, med den senaste sudden-torsken flämtande med vidöppen och slemmig käft, på tok för nära ens get bättre vetande. Fuck! Här rinner det iväg, tänkte man. Tre av ev. fyra spelar vi i Schwåårmood Arena. Det är ju kört oavsett, liksom ba'! Men nu glömde vi visst bort Kentas wild boys här. De hade visst också ett par ord med i handlingarna innan det här skulle vara avgjort.
Så, nu står vi där vi står. En seger från att ha slagit ut det lag som varit SM-guldkanditater ända sen första advent. God Jul, i efterskott, eller nåt. för banne mig om de inte är på väg att få sätta julegtöten i knävecken. Ja, expertisen förstås. För Harald & Co. de har aldrig pratat SM-guld. No way. Närå. Fat chance, liksom. Att det skulle hända är väl ungefär lika troligt som att Husums-Elvis skulle komma in rätt i "It´s-a-one for the money, two for the show, three to get ready...". Eller inte. Klart som fan att det satt skrivet på näsan i bästa Hedvigstil på Modofolk i allmänhet efter segern i Timrå i lördags vilka som "hade det i sina händer", vilka som "bara" skulle avgöra. Med två matcher i rad hemma kunde det ju inte bli fel. Nope, mission impossible. Nu blev det ju inte riktigt på det viset. Kentas wild boys hade annat i tankarna. De ville iaf spela om det. Ja, det ville säker även Robert Döme. Men han är en alldeles för dum hockeyspelare för att kunna spela smart. Därmed inte sagt att hans kombatant Sanny alltid är den som gör det, inte alls. Men igår ägde Sanny antihjälten Döme fullständigt. Cool as ice. Inget kunde få honom att tappa fattningen. Det hade det mycket väl kunna göra under grundserien. Då hade säkert även Sanny dragit på sig en tvåminutare eller ett matchstraff, t.o.m.
Nu är det dock slutspel vi talar om, och där har ju Timrå IK återigen visat prov på vilka kunskaper laget besitter. Som lag betraktat, vill säga. Men det är väl å nadra sidan som ett lag man både uppträder, vinner alternativt förlorar. Det verkar MoDospelarna ha missat. Totalt. Det jobbiga är ju att vi med snudd på den totala brist på slutspelsrutin som vi trots allt visar upp, ja, i jämförelse med MoDo då, förstås, vet om att vi nog är fullständigt chanslösa mot ett lag som de facto har den här rutinen.
· 
Har det inte alltid varit, och kommer det inte altid att vara ungefär såhär;
I slutspelstider så höjs, alternativt sänks nivån på det vi får vara med om att se. Vad fokus ligger på i den här variabeln, och huruvida det är en radikal höjning eller en minst lika radikal sänknin, och då tyvärr ofta väldigt trist sådan, hänger förstås ihop med vad vi pratar om. Den höjning jag menar är givetvis spelkvaliten. Den brukar väl framme i en semi, men även ibland redan i kvarten, som i vår rätt så högklassiga matchserie, kunna nå rätt så godtagbara höjder. Ibland väl i nivå med bänkrad 1 i gamla Kempis. Den sänkning jag vill framhäva är väl den vi bevittnar här och nu. Denna säkning är dock på inga sätt onormal. Människan är inte släkt med apan helt utan anledning, kanske? Vissa har dock sinnesnärvaro nog att de kan stänga ute det gorillabeteende som väl ligger och pockar på hos de flesta av oss. HUH! HUH! (Eller nej, backa bandet. Det där var nog mer en genomusel imitation av Plexus i Gladiatorerna eller nåt)
Det är dock väldigt mänskligt att gotta sig i andras olycka. Vi kan väl ta och kalla det en mänsklig svaghet. För att det är något som vi ska ta med i vårt CV det vill jag bestämt motsäga. Det skulle nog kunna väcka anstöt även hos en person som Leif Boork, en dag som denna. Visst går det att sjunka lågt Leffe, men det vi såg igår. Ujuj.
Nog om säckgänget från Gavloe nu. Åter till "slaget om världsherraväldet", eller vad det nu var tal om. Att vissa av oss som är aktiva på olika forum både här och var lite oftare än vi kanske vill faller igenom och lägger oss på en allt för låg nivå, kan säkert ha att göra med att vi alla vill vinna nåt hejdlöst mycket. Att säga lika mycket känns osäkert, eftersom jag inte vet hur mycket alla vill vinna. Och även om man vill vinna nåt otroligt mycket så behöver det ju nödvändigtvis inte märkas. Inte utåt iaf, och allra minst på ett negativt sätt.
Spelarna som gör upp ute på isen, de kan göra det inom ett regelverk som domarna oftast har noll koll på. Men ändå, regelverket finns där iaf, och det flyter väl på, iaf hjälpligt. Uppenbarligen. Det tjänar sitt syfte. Så också det faktum att ett lag oftast är bättre än det andra.Inte alltid, men ofta. Men då har vi "slaget om världsherraväldet" igen då. Vilka är bäst där då? Egentligen?
I match 1 så var ju alla som höll sig kvar på isen bäst, då vissa spelare fick för sig att de minsann var lite för bra för de man mötte, och ville bestämma saker och ting lite för mycket på egen hand. I match 2 var väl bortalaget lite bättre, egenligen, men "heart of hockey" vann precis som väntat på hemmplan, med visst medflyt. Runda 3 bestod i en anrättning som inte den allra bäste kock hade kunnat sakna njutning i. Oj vilken match! Här skulle ju bara anrättningen få sin rättmätiga avslutning med en efterrätt i form av en hemmaseger. Men icke... det blev en jobbig klump kvar i halsen istället, som sköljdes ned med en pissljummen ölslatt. Okej, matchen var helvetiskt bra, men förlorar man såna matcher så är veäl tendensen rätt så vanlig att besvikelsen är det som återstår när man försöker minnas det som var bra?
Match 4, och vi var åter tillbaka i "heart of hockey"-land. Detta hade redan vägt över, tänkte vi, med den senaste sudden-torsken flämtande med vidöppen och slemmig käft, på tok för nära ens get bättre vetande. Fuck! Här rinner det iväg, tänkte man. Tre av ev. fyra spelar vi i Schwåårmood Arena. Det är ju kört oavsett, liksom ba'! Men nu glömde vi visst bort Kentas wild boys här. De hade visst också ett par ord med i handlingarna innan det här skulle vara avgjort.
Så, nu står vi där vi står. En seger från att ha slagit ut det lag som varit SM-guldkanditater ända sen första advent. God Jul, i efterskott, eller nåt. för banne mig om de inte är på väg att få sätta julegtöten i knävecken. Ja, expertisen förstås. För Harald & Co. de har aldrig pratat SM-guld. No way. Närå. Fat chance, liksom. Att det skulle hända är väl ungefär lika troligt som att Husums-Elvis skulle komma in rätt i "It´s-a-one for the money, two for the show, three to get ready...". Eller inte. Klart som fan att det satt skrivet på näsan i bästa Hedvigstil på Modofolk i allmänhet efter segern i Timrå i lördags vilka som "hade det i sina händer", vilka som "bara" skulle avgöra. Med två matcher i rad hemma kunde det ju inte bli fel. Nope, mission impossible. Nu blev det ju inte riktigt på det viset. Kentas wild boys hade annat i tankarna. De ville iaf spela om det. Ja, det ville säker även Robert Döme. Men han är en alldeles för dum hockeyspelare för att kunna spela smart. Därmed inte sagt att hans kombatant Sanny alltid är den som gör det, inte alls. Men igår ägde Sanny antihjälten Döme fullständigt. Cool as ice. Inget kunde få honom att tappa fattningen. Det hade det mycket väl kunna göra under grundserien. Då hade säkert även Sanny dragit på sig en tvåminutare eller ett matchstraff, t.o.m.
Nu är det dock slutspel vi talar om, och där har ju Timrå IK återigen visat prov på vilka kunskaper laget besitter. Som lag betraktat, vill säga. Men det är väl å nadra sidan som ett lag man både uppträder, vinner alternativt förlorar. Det verkar MoDospelarna ha missat. Totalt. Det jobbiga är ju att vi med snudd på den totala brist på slutspelsrutin som vi trots allt visar upp, ja, i jämförelse med MoDo då, förstås, vet om att vi nog är fullständigt chanslösa mot ett lag som de facto har den här rutinen.