Jaha, då var det slut då. Två mot ett-läge, pass i sidled, pang! och säsongen är slut. Ett snyggt mål av Svartvadet. Nästan ett lite för vackert slut för att vara "värdigt" den här sjunde och avgörande matchen, för det var ingen bra match, inte alls. Det hade varit mer passande med ett avgörande i skitmålens så vackert obegåvade skola.
Ja, det hade kunnat gå hur som helst, och ja, visst kändes det som om det var vi som hade tagit tag i det, i ögonblicket innan det avgörande läget uppstår. Det var dock lite för få av våra spelare som vågade idag. Varför vi hade tagit tag i taktpinnen även under ordinarie matchtid , åtminstone till en början, berodde ju på att spelare som Jonte, Anton Strålman, Peter Regin och inte minst Riku Hahl bestämde sig för att visa vägen. Björn Svensson också en av de bättre.
Kalle Koskinen var nog mer rädd för sig själv där ute idag än något annat. Det såg ut som det. Där måste man allvarligt fundera om han är värd en fortsättning. Sanny som vanligt en gigant. Vilken pondus karljäveln visar upp! Snacka om rätt kaptenval.
Självklart är det här en bitter förlust. En oerhört bitter sådan. Jag tog dock försluten bätrtre än jag trodde jag skulle göra. Det är förresten märkligt vilka känslor det är som kommer in i bilden när matcherna går till ett sånt här avgörande. Dels var det match sju av sju, plus att det går till sudden. Hur raffinerat kan det bli? Men den här matchserien var värd den här avslutningen. Inte det här vinnarlaget, givetvis inte, men oj vilken drabbning det här har varit. Även om det som sagt känns jävligt surt just nu, så ser jag ändå den här kvartsfinalserien mellan Timrå och MoDo som en seger för totalhockeyn. Detta helt oavsett vem som hade vunnit. För oj vilken hockey vi har bjudits på! Och vilken spänning och dramatik. Allt fanns väl med, när jag tänker efter. Men...
...nu kan man inte få allt, så jag får väl passa på att gratulera vinnarlaget MoDo till semifinalplatsen också. Nej, det bär inte emot det minsta att gratulera, för det är som jag precis har sagt en oerhört positiv känsla som jag tar med mig från den här matchserien. Allt fanns med, precis allt! Hade vi dessutom fått rätt vinnarlag så hade det varit en ren bonus.
Ja, det hade kunnat gå hur som helst, och ja, visst kändes det som om det var vi som hade tagit tag i det, i ögonblicket innan det avgörande läget uppstår. Det var dock lite för få av våra spelare som vågade idag. Varför vi hade tagit tag i taktpinnen även under ordinarie matchtid , åtminstone till en början, berodde ju på att spelare som Jonte, Anton Strålman, Peter Regin och inte minst Riku Hahl bestämde sig för att visa vägen. Björn Svensson också en av de bättre.
Kalle Koskinen var nog mer rädd för sig själv där ute idag än något annat. Det såg ut som det. Där måste man allvarligt fundera om han är värd en fortsättning. Sanny som vanligt en gigant. Vilken pondus karljäveln visar upp! Snacka om rätt kaptenval.
Självklart är det här en bitter förlust. En oerhört bitter sådan. Jag tog dock försluten bätrtre än jag trodde jag skulle göra. Det är förresten märkligt vilka känslor det är som kommer in i bilden när matcherna går till ett sånt här avgörande. Dels var det match sju av sju, plus att det går till sudden. Hur raffinerat kan det bli? Men den här matchserien var värd den här avslutningen. Inte det här vinnarlaget, givetvis inte, men oj vilken drabbning det här har varit.
Även om det som sagt känns jävligt surt just nu, så ser jag ändå den här kvartsfinalserien mellan Timrå och MoDo som en seger för totalhockeyn. Detta helt oavsett vem som hade vunnit. För oj vilken hockey vi har bjudits på! Och vilken spänning och dramatik. Allt fanns väl med, när jag tänker efter. Men...
...nu kan man inte få allt, så jag får väl passa på att gratulera vinnarlaget MoDo till semifinalplatsen också. Nej, det bär inte emot det minsta att gratulera, för det är som jag precis har sagt en oerhört positiv känsla som jag tar med mig från den här matchserien. Allt fanns med, precis allt! Hade vi dessutom fått rätt vinnarlag så hade det varit en ren bonus.
Tack för ordet!