Det var en sällsynt trevlig debatt ni hade här, kanske den bästa jag läst i den här gästboken.
Samtidigt får jag dra lite på smilbanden av den ödmjuka inställningen gentemot ”torgalkisarna”. Tänk om alkoholism är genetiskt betingat, då skulle MoDos mongolider och Timrås alkisar vara samma problem. Vad skulle då vissa här inne då skriva om?
Det mesta har nog kommit med i denna ord- och åsiktsrika tråd, jag vill ändå, trots att debatten verkat ha ebbat ut lägga till några synpunkter.
WHO har ända sedan mitten på 70-talet klassat alkoholism som en sjukdom, en primär sjukdom, vilket innebär att det inte beror på något annat.
Knaskamilla skrev att 10 procent av befolkningen är alkoholister. Den siffran jag känner till är 15 procent. Det innebär att mellan 900.000 och 1,3 miljoner svenskar beräknas vara alkoholister. Av dessa är det knappast mer än en 1 procent som sitter på parkbänken.
Vidare brukar det heta att 97 procent av alla alkoholister kommer dö fulla, bakfulla eller på jakt efter sprit. 3 procent av alla alkoholister har själva sökt vård eller blivit erbjudna vård och tagit emot den. Av dessa 3 procent är det mindre än hälften som förblir nyktra. Med andra ord ungefär 1 av hundra alkoholister förblir nyktra.
Om detta stämmer verkar det orimligt att alla dessa alkoholister skulle vara karaktärslösa individer utan viljestyrka. Rimligtvis borde det vara så att när väl en person klivit över gränsen så han eller hon helt försvarslös, personen kan inte längre på egen hand sluta, eller avstå från att börja.
Samtidigt är det väl också så - att ingen annan tvingar alkoholisterna att dricka, ingen sätter en tratt i munnen på dem och tvingar i dem sprit. Med andra ord – en alkis som inte heller själv vill kommer heller aldrig att kunna sluta.
En ytterligare faktor som tyder på att alkoholism förmodligen inte kan vara en yttring av dålig viljestyrka eller avsaknande av moral är det finns en mängd framgångsrika män och kvinnor världen över som är eller har varit drabbade av detta stigma. Världen 4:e rikaste man, grundaren av IKEA – Ingvar Kamprad kallar sig själv då och då för alkoholist. Samma sak är det med innehavaren av världens mäktigaste ämbete – Amerikas president George W Bush. Han har heller inte gjort någon hemlighet av att han har varit på behandling för alkoholism. Eller för att inte tala om vår egen riksalkis Gudrun Schyman. Hon har det numera inskrivet i hennes CV. Ingen kan väl på allvar mena att deras alkoholism har kommit från att de hamnat i fel gäng, eller?
För ett par år sedan var jag och fiskade upp min kusin på Maria pol kliniken på Söder i Stockholm. Han var döende i just detta som ovan beskrivits. Han är av den sorten som skulle beskrivas som kronisk och obotlig alkoholist och narkoman. Efter två veckors avgiftning fick han hänga på mig hem. Vi satt i sex veckor varje dag och diskuterade olika sorters droger, lögner, manipuleringar, stölder mm. Han förklarade hur alla världens droger, drycker, läkemedel fungerar. Vidare menade han också att det fanns två droger som var värre än andra. Den ena var heroin och den andra var alkohol. De var likvärdiga i sitt rus och ungefär lika beroendeframkallande.
Vidare åkte vi dagligen så småningom runt på traktens alla NA-möten från Sundsvall, Härnösand, Kramfors, Svanö, Sollefteå och Ö-vik, jag som besökare och han som narkoman. Pallar man att gå in på ett öppet NA-möte tycker jag man ska göra det. Man får liksom en annan inställning till droger och narkomaner. Hur som helst, på varje NA-möte värden över säger man varje gång att alkohol är en drog.
Jag tänker inte ta ställning i debatten om alkoholens vara eller icke vara utan bara framföra mina erfarenheter i ämnet.
…Och på tal om O’learys. De serverar väl fortfarande mat där?
· 
· 
Samtidigt får jag dra lite på smilbanden av den ödmjuka inställningen gentemot ”torgalkisarna”. Tänk om alkoholism är genetiskt betingat, då skulle MoDos mongolider och Timrås alkisar vara samma problem. Vad skulle då vissa här inne då skriva om?
Det mesta har nog kommit med i denna ord- och åsiktsrika tråd, jag vill ändå, trots att debatten verkat ha ebbat ut lägga till några synpunkter.
WHO har ända sedan mitten på 70-talet klassat alkoholism som en sjukdom, en primär sjukdom, vilket innebär att det inte beror på något annat.
Knaskamilla skrev att 10 procent av befolkningen är alkoholister. Den siffran jag känner till är 15 procent. Det innebär att mellan 900.000 och 1,3 miljoner svenskar beräknas vara alkoholister. Av dessa är det knappast mer än en 1 procent som sitter på parkbänken.
Vidare brukar det heta att 97 procent av alla alkoholister kommer dö fulla, bakfulla eller på jakt efter sprit. 3 procent av alla alkoholister har själva sökt vård eller blivit erbjudna vård och tagit emot den. Av dessa 3 procent är det mindre än hälften som förblir nyktra. Med andra ord ungefär 1 av hundra alkoholister förblir nyktra.
Om detta stämmer verkar det orimligt att alla dessa alkoholister skulle vara karaktärslösa individer utan viljestyrka. Rimligtvis borde det vara så att när väl en person klivit över gränsen så han eller hon helt försvarslös, personen kan inte längre på egen hand sluta, eller avstå från att börja.
Samtidigt är det väl också så - att ingen annan tvingar alkoholisterna att dricka, ingen sätter en tratt i munnen på dem och tvingar i dem sprit. Med andra ord – en alkis som inte heller själv vill kommer heller aldrig att kunna sluta.
En ytterligare faktor som tyder på att alkoholism förmodligen inte kan vara en yttring av dålig viljestyrka eller avsaknande av moral är det finns en mängd framgångsrika män och kvinnor världen över som är eller har varit drabbade av detta stigma. Världen 4:e rikaste man, grundaren av IKEA – Ingvar Kamprad kallar sig själv då och då för alkoholist. Samma sak är det med innehavaren av världens mäktigaste ämbete – Amerikas president George W Bush. Han har heller inte gjort någon hemlighet av att han har varit på behandling för alkoholism. Eller för att inte tala om vår egen riksalkis Gudrun Schyman. Hon har det numera inskrivet i hennes CV. Ingen kan väl på allvar mena att deras alkoholism har kommit från att de hamnat i fel gäng, eller?
För ett par år sedan var jag och fiskade upp min kusin på Maria pol kliniken på Söder i Stockholm. Han var döende i just detta som ovan beskrivits. Han är av den sorten som skulle beskrivas som kronisk och obotlig alkoholist och narkoman. Efter två veckors avgiftning fick han hänga på mig hem. Vi satt i sex veckor varje dag och diskuterade olika sorters droger, lögner, manipuleringar, stölder mm. Han förklarade hur alla världens droger, drycker, läkemedel fungerar. Vidare menade han också att det fanns två droger som var värre än andra. Den ena var heroin och den andra var alkohol. De var likvärdiga i sitt rus och ungefär lika beroendeframkallande.
Vidare åkte vi dagligen så småningom runt på traktens alla NA-möten från Sundsvall, Härnösand, Kramfors, Svanö, Sollefteå och Ö-vik, jag som besökare och han som narkoman. Pallar man att gå in på ett öppet NA-möte tycker jag man ska göra det. Man får liksom en annan inställning till droger och narkomaner. Hur som helst, på varje NA-möte värden över säger man varje gång att alkohol är en drog.
Jag tänker inte ta ställning i debatten om alkoholens vara eller icke vara utan bara framföra mina erfarenheter i ämnet.
…Och på tal om O’learys. De serverar väl fortfarande mat där?
Tack för trevliga inlägg!