Som vanligt en intressant match i kväll. Att äntligen få se Tenkrat - mannen, myten, legenden - känns småmysigt. Enda smolket i glädjebägaren är väl Hahls frånvaro, vilket gör att vi får vänta ännu en tid innan vi - sent om sider - får se våra två tilltänkta toppkedjor in action. Å andra sidan: om Hahl ska vara skadad är detta en väl vald tidpunkt. Timrå är med bra i serien och programmet för de matcher han missar ser överkomligt ut.
Så, vad kan vi förvänta oss i afton? En drabbning i stil med rubrikens antydan, dvs ett vackert virvlande Timrå mot ett desperat huggande och hakande Luleå? Knappast. Tycker liksom Challe (ytterligare ett steg i min hugefiering: håll alltid med tränaren, särskilt när flertalet inte gör det) att Luleå var bra senast. Inte vad gäller målchanser och speleffektivitet, men väl i rytmförstörande och snirklighet. Blev faktiskt förvånad över det självförtroende dom visade upp, undantaget rinkens sista, offensiva fjärdedel. Timrå var helt klart störda.
För det är väl så, hittills i serien. Timrå har svårt att få till sitt nya, raka anfallsspel mot lag som kör igelkott i mittzon och prioriterar defensiven. När Frölunda eller Färjestad blåser på går det lättare. Där uppstår de ytor som spelskickliga individer ur timråkollektivet kan utnyttja. Och på den punkten befinner sig Timrå definitivt i seriens absoluta toppskikt.
Tittar vi på Challes spelsystem är det hyfsat uppenbart att det, så här långt, klickar betänkligt. Spelvändningarna back -> forwards går på tok för långsamt. När sedan forwards - vanligen centern - ska anfalla centralt i banan har motståndarna redan hunnit formera sig. Varpå centern antingen solokör in och blir utpressad mot sargen, alternativt dumpar pucken för en ytterforward att checka. Resultatet i båda fallen blir allt annat än en 'central offensiv'. Man hamnar i sarghörnorna. Väl där är man tillräckligt starka/intensiva/skickliga för att erövra puck och snurra, men det är ett långt ifrån effektivt sätt att disponera kraft på.
Som jag ser det finns det två möjliga vägar att gå. Antingen fortsätter man gnugga, gnugga, gnugga och finslipa detaljer. Allt i förhoppningen att få in fler uppspelsmöjligheter och en större trygghet för backar att leverera ett snabbt första pass. Vi har ingen Strålman i år, det står sannerligen klart. Hade vi det skulle sådana här diskussioner vara överflödiga, och vår spenderade tid i anfallszon - med central ingång - avsevärt högre. Trots detta: det är inga betonghandleder vi har där bak. Nog finns det tillräckligt med potential för att, åtminstone, höja uppspelssnabbheten/-kvaliteten ett eller några snäpp? Jag tycker det. Frågan är om det går att bevisa i verkligheten.
Den andra möjligheten är så klart att justera Challes visioner. Köra ett mer traditionellt timråspel, med mycket puckinnehav och kantattacker. Nackdelen är så klart att det finns en lägre offensiv potential i att spela så. Kollar vi på lag som gör mycket mål - FBK, Frölunda och gänget - så noterar man att dom anfaller till stor del centralt. Snabba uppspel från backar, inspel till centern som kommer med fart centralt in i zon, släpper ut till ytterforward, rusar själv mot mål...osv. Just farten centralt är något eftersträvansvärt. Då får man automatiskt ihop försvararna, med stora luckor på sidorna till följd. Och därmed god chans till bra avslut.
Hoppla, blev en smärre roman detta. Dessutom av den svamligare, ostrukturerade sorten. Låt oss summera och återgå till aftonens drabbning. Det blir en tuff match. Luleå kommer vara taggade som fan, och skulle matchen enbart att handla om motivation lär norrbottningarna gå segrande ur striden. Likväl: så enkel är som bekant inte hockeyn. Fördelen för Timrå är att Luleå spelar hemma, och därför känner en större offensiv press. Dom kommer fortfarande samla ihop sig i mittzon så fort Timrå erövrar puck, men kontringslägena och sannolikheten att dom börjar tumma på rigida, defensiva regler ökar. Dessutom: Timrå har med eftertryck visat att man ingalunda är ofarliga även om det offensiva spelet - spelsystemmässigt - inte klickat hittills. I spelarmaterialet finns tillräckligt med jokrar för att avgöra vilken tillställning som helst. Något som känns som en oerhörd ynnest, sett till den synnerligen smala offensiva spetskompetens Timrå förfogat över tidigare år.
· 
· 
Å andra sidan: om Hahl ska vara skadad är detta en väl vald tidpunkt. Timrå är med bra i serien och programmet för de matcher han missar ser överkomligt ut.
Så, vad kan vi förvänta oss i afton? En drabbning i stil med rubrikens antydan, dvs ett vackert virvlande Timrå mot ett desperat huggande och hakande Luleå? Knappast. Tycker liksom Challe (ytterligare ett steg i min hugefiering: håll alltid med tränaren, särskilt när flertalet inte gör det) att Luleå var bra senast. Inte vad gäller målchanser och speleffektivitet, men väl i rytmförstörande och snirklighet. Blev faktiskt förvånad över det självförtroende dom visade upp, undantaget rinkens sista, offensiva fjärdedel. Timrå var helt klart störda.
För det är väl så, hittills i serien. Timrå har svårt att få till sitt nya, raka anfallsspel mot lag som kör igelkott i mittzon och prioriterar defensiven. När Frölunda eller Färjestad blåser på går det lättare. Där uppstår de ytor som spelskickliga individer ur timråkollektivet kan utnyttja. Och på den punkten befinner sig Timrå definitivt i seriens absoluta toppskikt.
Tittar vi på Challes spelsystem är det hyfsat uppenbart att det, så här långt, klickar betänkligt. Spelvändningarna back -> forwards går på tok för långsamt. När sedan forwards - vanligen centern - ska anfalla centralt i banan har motståndarna redan hunnit formera sig. Varpå centern antingen solokör in och blir utpressad mot sargen, alternativt dumpar pucken för en ytterforward att checka. Resultatet i båda fallen blir allt annat än en 'central offensiv'. Man hamnar i sarghörnorna. Väl där är man tillräckligt starka/intensiva/skickliga för att erövra puck och snurra, men det är ett långt ifrån effektivt sätt att disponera kraft på.
Som jag ser det finns det två möjliga vägar att gå. Antingen fortsätter man gnugga, gnugga, gnugga och finslipa detaljer. Allt i förhoppningen att få in fler uppspelsmöjligheter och en större trygghet för backar att leverera ett snabbt första pass. Vi har ingen Strålman i år, det står sannerligen klart. Hade vi det skulle sådana här diskussioner vara överflödiga, och vår spenderade tid i anfallszon - med central ingång - avsevärt högre.
Trots detta: det är inga betonghandleder vi har där bak. Nog finns det tillräckligt med potential för att, åtminstone, höja uppspelssnabbheten/-kvaliteten ett eller några snäpp? Jag tycker det. Frågan är om det går att bevisa i verkligheten.
Den andra möjligheten är så klart att justera Challes visioner. Köra ett mer traditionellt timråspel, med mycket puckinnehav och kantattacker. Nackdelen är så klart att det finns en lägre offensiv potential i att spela så. Kollar vi på lag som gör mycket mål - FBK, Frölunda och gänget - så noterar man att dom anfaller till stor del centralt. Snabba uppspel från backar, inspel till centern som kommer med fart centralt in i zon, släpper ut till ytterforward, rusar själv mot mål...osv. Just farten centralt är något eftersträvansvärt. Då får man automatiskt ihop försvararna, med stora luckor på sidorna till följd. Och därmed god chans till bra avslut.
Hoppla, blev en smärre roman detta. Dessutom av den svamligare, ostrukturerade sorten. Låt oss summera och återgå till aftonens drabbning. Det blir en tuff match. Luleå kommer vara taggade som fan, och skulle matchen enbart att handla om motivation lär norrbottningarna gå segrande ur striden.
Likväl: så enkel är som bekant inte hockeyn. Fördelen för Timrå är att Luleå spelar hemma, och därför känner en större offensiv press. Dom kommer fortfarande samla ihop sig i mittzon så fort Timrå erövrar puck, men kontringslägena och sannolikheten att dom börjar tumma på rigida, defensiva regler ökar.
Dessutom: Timrå har med eftertryck visat att man ingalunda är ofarliga även om det offensiva spelet - spelsystemmässigt - inte klickat hittills. I spelarmaterialet finns tillräckligt med jokrar för att avgöra vilken tillställning som helst. Något som känns som en oerhörd ynnest, sett till den synnerligen smala offensiva spetskompetens Timrå förfogat över tidigare år.