boo0mpa: Alla människor har olika sätt att stödja sitt lag på. Jag är ingen världsförbättrande människa och jag har mina fel och brister och kan väl inte heller stoltsera med att jag är den person som alltid skriker högst i motgång ifrån läktarplats. Men jag bryr mig, är engagerad och försöker på mitt påverka förutsättningarna.
Jag har personligen svårt att skrika mig hes när man inte får någon respons överhuvudtaget ifrån laget. Då känns det meningslöst. Men jag åker på ett antal bortamatcher per säsong. Har väl tacklat av lite grand de sista åren med min närvaro av diverse olika orsaker och är väl kanske inte lika hungrig längre som jag en gång varit. Det kan ses ur två olika perspektiv, det ena att jag faktiskt prioriterar andra värden här i livet också och kan koppla bort ishockeyn ibland och göra andra saker. Men det kan också ses på ett negativt sätt, att man inte kämpar tillräckligt hårt eller engagerar sig fullt ut.
Jag väljer det förstnämnda alternativet. Hockeyn är inte längre som förut. Det fanns en helt annan samhörighet bland supportrarna i Timrå och det känns som vi sakta men säkert glider aldrig längre västerut, bort ifrån våra ideal.
Den berömda Timråandan är på att krackelera fullständigt. Och Robban Carlsson är de siste pionjären utav denna anda. När han snörar av sig skridskorna för gott framåt vårkanten är det en ny era som tar vid.
Det är med en klump i halsen jag säger detta. Sedan får vi se om det kan komma någonting ännu finare efter detta. Men jag är skeptisk. Tillåt mig tvivla en smula på det hela.
Bragd-Birger: Som jag förstår det är det inte bara matcherna som sliter. En av mina bästa kompisar jobbar ihop med Viggos mamma. Hon säger att Viggo var chockad över tempot och intensiteten efter sina första träningar med laget.
· 
· 
Jag har personligen svårt att skrika mig hes när man inte får någon respons överhuvudtaget ifrån laget. Då känns det meningslöst. Men jag åker på ett antal bortamatcher per säsong. Har väl tacklat av lite grand de sista åren med min närvaro av diverse olika orsaker och är väl kanske inte lika hungrig längre som jag en gång varit. Det kan ses ur två olika perspektiv, det ena att jag faktiskt prioriterar andra värden här i livet också och kan koppla bort ishockeyn ibland och göra andra saker. Men det kan också ses på ett negativt sätt, att man inte kämpar tillräckligt hårt eller engagerar sig fullt ut.
Jag väljer det förstnämnda alternativet. Hockeyn är inte längre som förut. Det fanns en helt annan samhörighet bland supportrarna i Timrå och det känns som vi sakta men säkert glider aldrig längre västerut, bort ifrån våra ideal.
Den berömda Timråandan är på att krackelera fullständigt. Och Robban Carlsson är de siste pionjären utav denna anda. När han snörar av sig skridskorna för gott framåt vårkanten är det en ny era som tar vid.
Det är med en klump i halsen jag säger detta. Sedan får vi se om det kan komma någonting ännu finare efter detta. Men jag är skeptisk. Tillåt mig tvivla en smula på det hela.