lincoln: Den här gästboken blir mer och mer klimakteriebetonad. Oavsett hur relevant alla dessa sågningar må uppleva sig vara. Av den anledningen kan jag önska en återgång till ett mer sansat utgångsläge. Finns det någon logik i att Timrå - ett lag på den absolut understa delen vad gäller omsättning och publikt underlag - ska vara ett säkert och garanterat topp4-lag från september till mars?
Jag känner själv att FBK-syndromet gör ständiga attacker mot mitt hockeypsyke. En förlust är oerhört svårsmält. Alla matcher potentiella segrar och - förutsatt att laget spelar som man kräver - något som ska jävligt mycket till för att det inte ska realiseras. Två förluster i rad är magsårsframkallande. Tre i rad utlöser stormvågor av 'sparka!'-drifter. Tre vinster i rad är ett normaltillstånd, förutom att det alltid går att gnälla om att de kommit till på ett tråkigt sätt och att ett antal spelare ändå inte presterat vad man anser sig kunna begära av dom.
Jag kan, rent egoistiskt och inte bara läsbarhetsmässigt här på Hockeysnack, längta tillbaka till the good ol' days. Slutet av förra århundradet och början på detsamma. Jävligt nära i tiden, men ändå eoner bort. Då var det cojones bland inläggsskribenterna inklusive undertecknad. Man hoppades på segrar, man skrek av glädje när de kom och man grät förtvivlat över de omständigheter som rövade en från poäng.
Face it. Timrå ä r i dagsläget ingen maktfaktor inom svensk hockey. Likförbannat är man där uppe och fajtas. Detta faktum borde få oss att bli lite mer såsom vi kräver att våra företrädare på isen ska vara: ödmjuka. Det är vi inte i dagsläget.
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
Jag känner själv att FBK-syndromet gör ständiga attacker mot mitt hockeypsyke. En förlust är oerhört svårsmält. Alla matcher potentiella segrar och - förutsatt att laget spelar som man kräver - något som ska jävligt mycket till för att det inte ska realiseras. Två förluster i rad är magsårsframkallande. Tre i rad utlöser stormvågor av 'sparka!'-drifter. Tre vinster i rad är ett normaltillstånd, förutom att det alltid går att gnälla om att de kommit till på ett tråkigt sätt och att ett antal spelare ändå inte presterat vad man anser sig kunna begära av dom.
Jag kan, rent egoistiskt och inte bara läsbarhetsmässigt här på Hockeysnack, längta tillbaka till the good ol' days. Slutet av förra århundradet och början på detsamma. Jävligt nära i tiden, men ändå eoner bort. Då var det cojones bland inläggsskribenterna inklusive undertecknad. Man hoppades på segrar, man skrek av glädje när de kom och man grät förtvivlat över de omständigheter som rövade en från poäng.
Face it. Timrå ä r i dagsläget ingen maktfaktor inom svensk hockey. Likförbannat är man där uppe och fajtas. Detta faktum borde få oss att bli lite mer såsom vi kräver att våra företrädare på isen ska vara: ödmjuka.
Det är vi inte i dagsläget.