Laken: Ja. Att se Timrå är mitt näst största intresse och jag uppskattar verkligen varje match jag får se. Jag mår dåligt när de förlorar men det ändrar inte min prioritering.
När det gäller den här säsongen jämfört med andra? Varenda säsong har det funnits en massa att reta sig på. Varenda säsong har det funnits glädjeämnen. Det här är inte så annorlunda.
Ska vi jämföra med förra året? Förra året var det oerhört frustrerande med skador och klent målskytte. Till det kan i ditt fall läggas din frustration över Kentas coachning. Ren allmänt rådde ett missnöje i gästboken om att juniorerna inte fick chansen.
Backa en säsong före det och hela laget åderläts veckorna före NHL-starten och vi missade slutspel som bekant. Det var inget roligt år.
Året före det var NHL-lockout och ska man fokusera på det negativa så var det gnäll på främst Modin och Berg men även Kiprosoff (Kapanen var mest skadad så det kan man också vara besviken på) samt slutet mot DIF i kvarten.
Säsongerna före det var vi i semi så det var sportsligt sett succéartat men det fanns saker att reta sig på då med om man ska älta.
Så återkommer vi till säsongen 2007/2008. Vad är de stora besvikelserna? Nummer ett i min bok att vi haft så många skador på några av seriens på papperet vassaste forwards: Hedström, Pyrret, Pärssinen och Hynning.
Besvikelse nummer två är att Sundh och Svensson inte klivit fram som åtminstone jag hoppats.
Besvikelse nummer tre är att Strålman saknas så mycket. Vi har överlag sämre backar och det är klart att det märks om ingen av veteranerna kliver fram till en högre nivå och seriens kanske bäste försvarare byts mot Robin Jonsson. Taskigt att ställa de båda spelarna mot varandra men det är klart att det blir lite sämre.
Största störning, förutom skadorna, är tumultet runt Nubben men det har lagt sig tycker jag.
Men, även i denna jämmerdal kan man hitta en del roliga saker.
Främst att vi fortsätter att satsa ungt. Anton Axelsson och Erik Andersson kommer vi att ha nytta av i framtiden (även här skador i år dock). Sen har ju skadorna medfört att våra B-juniorer fått chansen. Sen att A-juniorer kommer in i truppen. Även om Moe och Erixsson visat att de är just A-junisar och inte rutinerade seniorbackar några gånger så växer de med erfarenheten. Plus andra som gjort enstaka byten vilket också lär sporra.
Anton Axelsson tycker jag varit kul att se. Johan Andersson har varit en fröjd att se även om han inte fått till det lika bra framåt. Regin har hållit en hög nivå. Backlund har varit bra överlag.
Bland "stjärnorna" har det varit kul att se Hynnings effektivitet när han väl spelat på slutet. Pyrret har varit bra hela säsongen när han varit hel. Hahl har naturligtvis varit hårt uppvaktad på slutet när de andra stjärnorna försvunnit men har i stort gjort en NHL-kvalificerande säsong på gott och ont.
Sen är det andra saker som gör mitt Timråliv lättare. Till skillnad från vissa så slipper jag uppenbarligen en svår plåga då jag inte retar mig på vår nya tränares uppenbarelse i media. Men så kollar jag melodifestival och inte slutintervju. Om Canal Plusstudion retar sig på honom så skiter jag i det, de är samma mäniskor som tycker att Petter Rönnqvist har något att intressant att säga och redan där är de uppenbart fel ute. Kenta var ju svårare att reta sig på eftersom han inte sa nånting. Inte heller när han borde, inte ens när Roger Melin grinade som värst i kvarten mot LHC. Där borde Kenta ha täppt till käften på Melin och det retar mig än idag att han bara stod och stammade. Det skulle Challe klara bättre. Bland de som faktiskt snackar och visar känslor så är Challe betydligt fyndigare än kollegor i SSK och Ö-vik för att ta två uppenbara exempel. Bäst i media får man väl säga att Tommy Samuelsson är.
En annan sak är att jag ändrar min målsättning i takt med att Timrås slagstyrka förändras. Jag har inte glömt att vi var sexa ifjol och åkte i kvarten. I år trodde jag på topp fyra och semi när vi började. I takt med bårarna är jag tillbaka med en förväntan på ett motsvarande resultat som förra året. Sitter man och tittar på Dream Team-spelarlistan från säsongens början så är man förstås mer besviken. Sparka läkarn typ.
Slutligen spelsystemet och "frejdigheten" vad fan det nu är egentligen. Jag tror att det som syftas på är om man checkar högt eller mindre högt i försvar. Möjligen saknas även sargdump och jaga i anfall för det är väl frejdigt det också.
När det gäller försvarande tycker jag att det funkar bra. Vi ligger också bäst till när det gäller att släppa skott på mål. I anfallet i år har vi flera spelare som gillar att transportera in puck och det verkar som att man försöker anfalla mer samlat. Nackdelen med det är att försvaret samlar sig också och även om Regin kan göra en dragning så hamnar vi ofta i sarghörnen. Måste fixas. En annan sak är att jag tycker att vi hävdar oss dåligt framför motståndarmålet. Slutligen tycker jag att det verkar som att man tar det säkra före osäkra och ser till att genomföra ordnade byten med pucken under kontroll. Det senare är förvisso bra men drar ner matchtempot.
Sammanfattningsvis tycker jag att det finns en hel del dystra saker att sörja i år. I mitt fall tycker jag dock att det är väl värt min tid och intresse att följa Timrå ändå. Det är lätt att säga att "jag såg dem torska mot Sollefteå -87" och liknande argument men det handlar faktiskt om en analys av nuet och inte att sätta det i relation till vad laget gjort tidigare år. Min topp tio på roligaste hockeyupplevelser har elitserieavancemanget högst men det innebär inte att jag tycker att hockeyn var bättre den säsongen. Jag tycker inte att förra säsongen är rolig att tänka på efter att vi tappade vår överlägsna serieledning och åkte mot jävla Modo på ett skitmål i kvarten. Tycker du att det var kul?
En sista fundering är om inte en del av energitappet kommit på läktaren också. Det känns som lite generationsväxling, alternativt serielunksmätthet där också. Det var mer adrenalin att se ett Timrå som spelade betydligt sämre än årets upplaga kämpa mot AIK på Hovet i kvalserien än att se dem vinna mot DIF i samma arena i år. Bortskämdhet? Nja. Men vi åldras väl alla. Och det krävs påfyllning av nyfrälsta. Det kommer nog det också.
· · 
När det gäller den här säsongen jämfört med andra? Varenda säsong har det funnits en massa att reta sig på. Varenda säsong har det funnits glädjeämnen. Det här är inte så annorlunda.
Ska vi jämföra med förra året? Förra året var det oerhört frustrerande med skador och klent målskytte. Till det kan i ditt fall läggas din frustration över Kentas coachning. Ren allmänt rådde ett missnöje i gästboken om att juniorerna inte fick chansen.
Backa en säsong före det och hela laget åderläts veckorna före NHL-starten och vi missade slutspel som bekant. Det var inget roligt år.
Året före det var NHL-lockout och ska man fokusera på det negativa så var det gnäll på främst Modin och Berg men även Kiprosoff (Kapanen var mest skadad så det kan man också vara besviken på) samt slutet mot DIF i kvarten.
Säsongerna före det var vi i semi så det var sportsligt sett succéartat men det fanns saker att reta sig på då med om man ska älta.
Så återkommer vi till säsongen 2007/2008. Vad är de stora besvikelserna? Nummer ett i min bok att vi haft så många skador på några av seriens på papperet vassaste forwards: Hedström, Pyrret, Pärssinen och Hynning.
Besvikelse nummer två är att Sundh och Svensson inte klivit fram som åtminstone jag hoppats.
Besvikelse nummer tre är att Strålman saknas så mycket. Vi har överlag sämre backar och det är klart att det märks om ingen av veteranerna kliver fram till en högre nivå och seriens kanske bäste försvarare byts mot Robin Jonsson. Taskigt att ställa de båda spelarna mot varandra men det är klart att det blir lite sämre.
Största störning, förutom skadorna, är tumultet runt Nubben men det har lagt sig tycker jag.
Men, även i denna jämmerdal kan man hitta en del roliga saker.
Främst att vi fortsätter att satsa ungt. Anton Axelsson och Erik Andersson kommer vi att ha nytta av i framtiden (även här skador i år dock). Sen har ju skadorna medfört att våra B-juniorer fått chansen. Sen att A-juniorer kommer in i truppen. Även om Moe och Erixsson visat att de är just A-junisar och inte rutinerade seniorbackar några gånger så växer de med erfarenheten. Plus andra som gjort enstaka byten vilket också lär sporra.
Anton Axelsson tycker jag varit kul att se. Johan Andersson har varit en fröjd att se även om han inte fått till det lika bra framåt. Regin har hållit en hög nivå. Backlund har varit bra överlag.
Bland "stjärnorna" har det varit kul att se Hynnings effektivitet när han väl spelat på slutet. Pyrret har varit bra hela säsongen när han varit hel. Hahl har naturligtvis varit hårt uppvaktad på slutet när de andra stjärnorna försvunnit men har i stort gjort en NHL-kvalificerande säsong på gott och ont.
Sen är det andra saker som gör mitt Timråliv lättare. Till skillnad från vissa så slipper jag uppenbarligen en svår plåga då jag inte retar mig på vår nya tränares uppenbarelse i media. Men så kollar jag melodifestival och inte slutintervju. Om Canal Plusstudion retar sig på honom så skiter jag i det, de är samma mäniskor som tycker att Petter Rönnqvist har något att intressant att säga och redan där är de uppenbart fel ute. Kenta var ju svårare att reta sig på eftersom han inte sa nånting. Inte heller när han borde, inte ens när Roger Melin grinade som värst i kvarten mot LHC. Där borde Kenta ha täppt till käften på Melin och det retar mig än idag att han bara stod och stammade. Det skulle Challe klara bättre. Bland de som faktiskt snackar och visar känslor så är Challe betydligt fyndigare än kollegor i SSK och Ö-vik för att ta två uppenbara exempel. Bäst i media får man väl säga att Tommy Samuelsson är.
En annan sak är att jag ändrar min målsättning i takt med att Timrås slagstyrka förändras. Jag har inte glömt att vi var sexa ifjol och åkte i kvarten. I år trodde jag på topp fyra och semi när vi började. I takt med bårarna är jag tillbaka med en förväntan på ett motsvarande resultat som förra året. Sitter man och tittar på Dream Team-spelarlistan från säsongens början så är man förstås mer besviken. Sparka läkarn typ.
Slutligen spelsystemet och "frejdigheten" vad fan det nu är egentligen. Jag tror att det som syftas på är om man checkar högt eller mindre högt i försvar. Möjligen saknas även sargdump och jaga i anfall för det är väl frejdigt det också.
När det gäller försvarande tycker jag att det funkar bra. Vi ligger också bäst till när det gäller att släppa skott på mål. I anfallet i år har vi flera spelare som gillar att transportera in puck och det verkar som att man försöker anfalla mer samlat. Nackdelen med det är att försvaret samlar sig också och även om Regin kan göra en dragning så hamnar vi ofta i sarghörnen. Måste fixas. En annan sak är att jag tycker att vi hävdar oss dåligt framför motståndarmålet. Slutligen tycker jag att det verkar som att man tar det säkra före osäkra och ser till att genomföra ordnade byten med pucken under kontroll. Det senare är förvisso bra men drar ner matchtempot.
Sammanfattningsvis tycker jag att det finns en hel del dystra saker att sörja i år. I mitt fall tycker jag dock att det är väl värt min tid och intresse att följa Timrå ändå. Det är lätt att säga att "jag såg dem torska mot Sollefteå -87" och liknande argument men det handlar faktiskt om en analys av nuet och inte att sätta det i relation till vad laget gjort tidigare år. Min topp tio på roligaste hockeyupplevelser har elitserieavancemanget högst men det innebär inte att jag tycker att hockeyn var bättre den säsongen. Jag tycker inte att förra säsongen är rolig att tänka på efter att vi tappade vår överlägsna serieledning och åkte mot jävla Modo på ett skitmål i kvarten. Tycker du att det var kul?
En sista fundering är om inte en del av energitappet kommit på läktaren också. Det känns som lite generationsväxling, alternativt serielunksmätthet där också. Det var mer adrenalin att se ett Timrå som spelade betydligt sämre än årets upplaga kämpa mot AIK på Hovet i kvalserien än att se dem vinna mot DIF i samma arena i år. Bortskämdhet? Nja. Men vi åldras väl alla. Och det krävs påfyllning av nyfrälsta. Det kommer nog det också.