Nylin: Härligt med folk som har lite perspektiv på hockeytillvaron. LHC:s satsning känns lite ljum i vissa jämförelse. Skall försöka mig på att rangordna dessa satsningar och få in LHC i sitt rätta element.
1. Malmö IF, Från medelmåttigt div 1-lag till svenska mästare på 4 säsonger. Något liknande lär vi nog aldrig få uppleva.
2. Team Boro, det började med Ivan Hansen och två etablerade ES-backar, Bert-Roland Näslund och Nils-Gunnar Svensson, (ES-historien häftigaste dubbelnamnspar?) som sagt inga stjärnor men helt dugliga för ES. Sedan kryddas denna anrättning med namnkunnigt folk som Rolf Riddervall, "Masken" Carlsson och Jarmo Mäkitalo. Det hela slutar med en kraschlandning efter tre säsonger, varav man nådde kvalserien vid två tillfällen.
3. Örebro IK, inköpen av "Krobbe", Hardy Nilsson och Martin Karlsson borde eka ännu. Denna anfallstrio hade med största sannolikhet varit givna i vilken förstauppställning som helst i ES. Förmodligen var det så att Sveriges giftigaste anfall höll till i den näst högsta serien. Hardy Nilssons och Martin Karlssons svenska mästerskap var inte mer än ett år gammalt när man skrev på för ÖIK. Både Krobbe som Martin Karlsson var landslagsmän. Krobbe fick chansen även under sin första säsong i ÖIK. Troligen är detta den största värvningen någonsin om man bara tittar på anfallstrios.
4. Rögle BK a la pollenkungen. Här började det redan i div 3. Då plockar man åt sig Des Moroney och avancerar direkt till tvåan, där Ulf Sterner ansluter. Man går sedan direkt upp till div 1 som då var högsta serien. Från div 3 till hösta serien på minsta möjliga tid. Nu lämnar Des, men istället ansluter Kjell Larsson från Brynäs. Andra kända spelare var Håkan Nygren och Bengt-Göran "Mysing" Karlsson. Annars var man riktigt duktiga på att dammsuga södra Sverige på deras största talanger. Arne "Lill-Arne" Johansson var lagets poängkung 67/68 (9:a i poängligan) och honom hämtade man från Vättersnäs IF. Husqvarna IF fick bistå med sin bäste back från kvalåren, Ulf Österberg. Tingsryds Kenneth Ekman är väl ett annat exempel på en kille som slog igenom i Rögle.
5. LHC har till skillnad från ovanstående lag tagit sig till ES två gånger med ganska så anonyma gäng. Om man till årets värvningar lägger fjolårets, "Myran" Gustavsson och Per Eklund, så framstår det som en av de största satsningarna i ES:s historia. Annars kan man i mycket likna Östergötlands hockeyklimat med Gästriklands och även Medelpads. Det är inte så det vimlar av aktiviteter och lag. Licenserna ligger på en sådan nivå att man ständigt kommer att vara beroende av folk "utifrån". Tiderna och sätten kan naturligtvis variera. Men var hade det exempelvis blivit av Brynäs under 60 och 70-talet om inte Kiruna och Sundsvall/Timrå funnits? Nu tror inte jag att LHC kommer att bli något topplag, för det krävs en större kontinuetet i laget än vad man uppvisat de två senaste säsongerna. Men både supportrar, anhängare och sponsorer kan nog slänga sina losecburkar och sluta drömma maror om kvalserien.
6. IFK Bäcken, var detta verkligen en satsning? Snarare mycket snacka och lite verkstad. BK Bäcken var det från början, innan IFK Göteborgs starke man, Anders Bermar, fick för sig att börja konkurrera med VF om stadens hockeyanhängare. Därför blev Bäcken blå/vita och IFK. In kommer en ganska så trött Ulf Sterner. Detta fylls på med en ännu tröttare Nils-Göran "Nicke" Johansson. Anrättningen kryddas med två transatlanter, Pierre Laganiére och Bill Heindl. Transatlanterna gör bra ifrån sig i div 1, men jag är tveksam till om de ens blivit bänkvärmare i ES. Några säsonger senare kommer även Kjell-Rune Milton med i dansen. Man når kvalserien 1975 och roligare än så blev det aldrig.
· 
· 
1. Malmö IF, Från medelmåttigt div 1-lag till svenska mästare på 4 säsonger. Något liknande lär vi nog aldrig få uppleva.
2. Team Boro, det började med Ivan Hansen och två etablerade ES-backar, Bert-Roland Näslund och Nils-Gunnar Svensson, (ES-historien häftigaste dubbelnamnspar?) som sagt inga stjärnor men helt dugliga för ES. Sedan kryddas denna anrättning med namnkunnigt folk som Rolf Riddervall, "Masken" Carlsson och Jarmo Mäkitalo. Det hela slutar med en kraschlandning efter tre säsonger, varav man nådde kvalserien vid två tillfällen.
3. Örebro IK, inköpen av "Krobbe", Hardy Nilsson och Martin Karlsson borde eka ännu. Denna anfallstrio hade med största sannolikhet varit givna i vilken förstauppställning som helst i ES. Förmodligen var det så att Sveriges giftigaste anfall höll till i den näst högsta serien. Hardy Nilssons och Martin Karlssons svenska mästerskap var inte mer än ett år gammalt när man skrev på för ÖIK. Både Krobbe som Martin Karlsson var landslagsmän. Krobbe fick chansen även under sin första säsong i ÖIK. Troligen är detta den största värvningen någonsin om man bara tittar på anfallstrios.
4. Rögle BK a la pollenkungen. Här började det redan i div 3. Då plockar man åt sig Des Moroney och avancerar direkt till tvåan, där Ulf Sterner ansluter. Man går sedan direkt upp till div 1 som då var högsta serien. Från div 3 till hösta serien på minsta möjliga tid. Nu lämnar Des, men istället ansluter Kjell Larsson från Brynäs. Andra kända spelare var Håkan Nygren och Bengt-Göran "Mysing" Karlsson. Annars var man riktigt duktiga på att dammsuga södra Sverige på deras största talanger. Arne "Lill-Arne" Johansson var lagets poängkung 67/68 (9:a i poängligan) och honom hämtade man från Vättersnäs IF. Husqvarna IF fick bistå med sin bäste back från kvalåren, Ulf Österberg. Tingsryds Kenneth Ekman är väl ett annat exempel på en kille som slog igenom i Rögle.
5. LHC har till skillnad från ovanstående lag tagit sig till ES två gånger med ganska så anonyma gäng. Om man till årets värvningar lägger fjolårets, "Myran" Gustavsson och Per Eklund, så framstår det som en av de största satsningarna i ES:s historia. Annars kan man i mycket likna Östergötlands hockeyklimat med Gästriklands och även Medelpads. Det är inte så det vimlar av aktiviteter och lag. Licenserna ligger på en sådan nivå att man ständigt kommer att vara beroende av folk "utifrån". Tiderna och sätten kan naturligtvis variera. Men var hade det exempelvis blivit av Brynäs under 60 och 70-talet om inte Kiruna och Sundsvall/Timrå funnits? Nu tror inte jag att LHC kommer att bli något topplag, för det krävs en större kontinuetet i laget än vad man uppvisat de två senaste säsongerna. Men både supportrar, anhängare och sponsorer kan nog slänga sina losecburkar och sluta drömma maror om kvalserien.
6. IFK Bäcken, var detta verkligen en satsning? Snarare mycket snacka och lite verkstad. BK Bäcken var det från början, innan IFK Göteborgs starke man, Anders Bermar, fick för sig att börja konkurrera med VF om stadens hockeyanhängare. Därför blev Bäcken blå/vita och IFK. In kommer en ganska så trött Ulf Sterner.
Detta fylls på med en ännu tröttare Nils-Göran "Nicke" Johansson. Anrättningen kryddas med två transatlanter, Pierre Laganiére och Bill Heindl. Transatlanterna gör bra ifrån sig i div 1, men jag är tveksam till om de ens blivit bänkvärmare i ES. Några säsonger senare kommer även Kjell-Rune Milton med i dansen. Man når kvalserien 1975 och roligare än så blev det aldrig.