Jag förstår inte riktigt varför det läggs ner så stor frenesi på Hardys vara eller inte vara. Istället borde det finnas lite utrymme för bakomliggande orsaker?
Tycker själv att kontinuetet är det vassaste vapnet när det gäller att nå framgångar inom svensk hockey. Men kontinuetet skall knappast jämställas med tidsåldrar som krita eller jura. Hardy har nu 5 VM, ett OS och ett WC på CV:n. 7 stora turneringar i rad kan nog vara både två eller tre för mycket om man inte skall bli fartblind. Detta är dock något som inte Hardy skall lastas för.
Hardy har dessutom tagit medalj vid de senaste 4 VM:en, något som ingen annan av de stora nationerna mäktat med. För övrigt har ingen annan svensk förbundskapten tagit medalj vid fyra VM:n på raken, sedan Arne Strömbergs dagar på 60-talet.
Eftersom drevet efter Hardy ändå antagit proportioner som närmast kan liknas vid "pöbelns glada dagar" och inte finner sin like i den tidigare svenska hockeyhistorien, så måste det vara något fundamentalt som ändrats under det sista årtiondet. Kraven som vi/media och övriga ställer/skapar nuförtiden, är de nyanserade och satta i rätt sammanhang?
Vem skapar en atmosfär av total överlägsenhet, där vägen fram till finalen alltid kan liknas vid 4-filig autobahn nattetid? Vem distanserar tjeckiska världsspelare till dokusåpafigurer i en komedi om dålig lagmoral? Vem sätter Div 1-stämpel på ett lag med yrkesspelare som har ca 2 000 matchers NHL-rutin, där ca halva laget spelar i en av de bästa ligorna utanför NHL och som dessutom disponerar en av Europas bästa målvakter?
Visst bör kraven på kronorna vara höga, det är en given faktor för att nå en hög målsättning. Detsamma gäller klimatet som man skall verka utifrån. En större ödmjukhet inför vad man själva presterat, hjälper när man behöver ta motståndaren på allvar. Annars är vi bara två avsnitt in i en lång följetong. Detta är heller ingenting jag beskyller Hardy för ha varit delaktig i, men han har ju tydligt visat på brister när det gäller att komma tillrätta med det.
Så står vi då vid ett vägskäl där de flesta anser att stafettpinnen bör slängas på backen, inte ens i närheten av upploppet och utan någon annan i sikte. Allt i tron på att det bästa för svensk hockey är en hockey utan Hardy Nilsson med omedelbar verkan. Men vad säger att mycket av ovanstående blir så annorlunda utan Hardy? Någon har ju givit Hardy det långa mandatet, samtidigt som man kanske också bör fundera på var ansvaret för framförhållning ligger någonstans?
· · 
Tycker själv att kontinuetet är det vassaste vapnet när det gäller att nå framgångar inom svensk hockey. Men kontinuetet skall knappast jämställas med tidsåldrar som krita eller jura. Hardy har nu 5 VM, ett OS och ett WC på CV:n. 7 stora turneringar i rad kan nog vara både två eller tre för mycket om man inte skall bli fartblind. Detta är dock något som inte Hardy skall lastas för.
Hardy har dessutom tagit medalj vid de senaste 4 VM:en, något som ingen annan av de stora nationerna mäktat med. För övrigt har ingen annan svensk förbundskapten tagit medalj vid fyra VM:n på raken, sedan Arne Strömbergs dagar på 60-talet.
Eftersom drevet efter Hardy ändå antagit proportioner som närmast kan liknas vid "pöbelns glada dagar" och inte finner sin like i den tidigare svenska hockeyhistorien, så måste det vara något fundamentalt som ändrats under det sista årtiondet. Kraven som vi/media och övriga ställer/skapar nuförtiden, är de nyanserade och satta i rätt sammanhang?
Vem skapar en atmosfär av total överlägsenhet, där vägen fram till finalen alltid kan liknas vid 4-filig autobahn nattetid? Vem distanserar tjeckiska världsspelare till dokusåpafigurer i en komedi om dålig lagmoral? Vem sätter Div 1-stämpel på ett lag med yrkesspelare som har ca 2 000 matchers NHL-rutin, där ca halva laget spelar i en av de bästa ligorna utanför NHL och som dessutom disponerar en av Europas bästa målvakter?
Visst bör kraven på kronorna vara höga, det är en given faktor för att nå en hög målsättning. Detsamma gäller klimatet som man skall verka utifrån. En större ödmjukhet inför vad man själva presterat, hjälper när man behöver ta motståndaren på allvar. Annars är vi bara två avsnitt in i en lång följetong. Detta är heller ingenting jag beskyller Hardy för ha varit delaktig i, men han har ju tydligt visat på brister när det gäller att komma tillrätta med det.
Så står vi då vid ett vägskäl där de flesta anser att stafettpinnen bör slängas på backen, inte ens i närheten av upploppet och utan någon annan i sikte. Allt i tron på att det bästa för svensk hockey är en hockey utan Hardy Nilsson med omedelbar verkan. Men vad säger att mycket av ovanstående blir så annorlunda utan Hardy? Någon har ju givit Hardy det långa mandatet, samtidigt som man kanske också bör fundera på var ansvaret för framförhållning ligger någonstans?