Man skulle kunna tro att hederlighet och ära spelade en stor roll i en idrottsmans värderingar. Det är ju själva drivkraften i att vilja vinna. Fast visst har man själv sett många exempel på att människor hellre vinner - oavsett hur - än njuter av tävlingens grundidé. Det finns många som tom. fuskar i patiens. Man kan fråga sig vad dom får ut av att hela tiden lura sig själv att tro att deras patienser går ut till 99%. -Skicklighetsspelet patiens..I vissa länder skulle en fotbollsdomare kunna döma hundra straffar till hemmalagets favvör utan orsak, publiken skulle jubla lika mycket varje gång. Mühlegg verkar vara en sådan som bedrar sig själv tills han tror på det han säger. Svensk diarré och husmanskost verkar vara bästa medlet för för många röda blodplättar i ådrorna. I en Intervju tyckte han att även om han skulle bli fälld i femmilen så hade han ändå två guld kvar. - Ett mycket bra resultat. För en med lite skam i kroppen hade det varit självklart att göra bot och bättring, lämna igen medaljerna frivilligt och ta påföljderna för det man gjort. Jag tycker faktiskt att de andra medaljörerna skulle lämna tillbaks sina medaljer i protest. Det är ju fel valör på dem ändå och symbolvärdet medaljen ger skulle vara mycket mindre ur historisk synpunkt, än symbolvärdet att vägra finna sig i att man förlorade mot en sk. "värdig" mästare. OS-pamparna skulle få något att ta ställning till då. Vilka ska man värna? Idrott på toppnivå handlar om att nå statusen att hamna i historieböckerna, man skriver själv kapitlen.
