Brynäs IF

En julsaga

”Morfar, Morfar, berätta om när han med alla de fina orden kom till Sätraåsen!”
” Men mina kära små tomtenissar, jag har ju berättat den sagan så många gånger…”
”Snälla, snälla, snälla…”
”OK då. Det här hände en gång när Brynäs skulle anställa en ny klubbdirektör. Den här gången sökte man extra noga för att hitta någon som var riktigt, riktigt bra. En av dem som intervjuades hette Campari, om mjag minns rätt, och han imponerade väldeliga på dem allihop."
”Menar du Campese, Morfar?” frågade en av nissarna.
”Whatever,”sade Morfar. ”Den där killen lovade att Brynäs skulle vinna fyra SM-guld på tio år, kan ni tänka er? Han sade att vad Brynäs behöver är en organisation som uttrycker vad vi är och som kan vara en dynamisk plattform för att möta framtidens utmaningar.” Vi vart ju helt förstummade, sade Mormor, som var högsta hönset på åsen. Och Campari sade att kan vi bara känna värme i kylan och se tryggheten i förändringen så kan inget stoppa oss.”

”Och sen då, till sist då, innan han gick, så sa han, att, fan också, han sa… ’tack för att ni finns’. Kan ni, kan ni tänka er?”
”Gråter du, Morfar?,” frågade en av nissarna. ”Äsch”, sade morfar, snöt sig hårt och torkade något fuktigt ur ögonvrån, ”såklart inte. Det var nån chilli på lunchpizzan, tror jag.”

”Campari kunde börja med en gång, så redan nästa vecka dök han upp och började använda alla de där fina orden om styrkan i att känna svaghet och dynamiskt ledarskap. Han skulle skriva ett program för att reformerna hela organisationen, lovade han. Mormor och de andra i klubben förstod väl inte riktigt vad han menade, så Mormor föreslog att han kunde väl snacka med han som inte kan hockey men som vet allt om kvinnor, ungar, miljö och framtid, vad var det han hette nu igen? Var det Cahvring?”
”Du menar Cahling”, sade en av nissarna försiktigt.
”Whatever”, sade morfar irriterat. ”Mormor bestämde att Campari och Cahvring får komma upp med nåt.”

Hockeylaget hade inte vunnit en match på hur länge som helst, men i den nya organisationen betydde inte det så mycket. ”Jävla fint med det där som Campari kallar den diversifierade, vertikalt integrerade organisationsstrukturen”, sade Mormor. ”Förr blev man ju både förbannad och orolig när laget förlorade 10-12 matcher på raken. Nu vet man att det där är bara en ’säsongsbaserad justering av resursinflödet’. Sen på sommarn, då, det har ju Campari förklarat, då har vi inga intäkter från det sportsliga, det är stabilt och bra. Han är fan inte född bakom en byrå, den grabben.”
”Jag tror han heter Campese”, försökte en av nissarna.
”Whatever”, sade Morfar. ”Poängen är att förr i tiden blev man sur när vi torskade. Nuförtiden hade man ju så mycket annat att stå i. Det var ungarna och vindkraften och att alla ska koncentrera sig sin emotionella och metaboliska harmoni. Att inte klubben tänkt på det tidigare.”

Alla var inte lika övertygade. Lagets nye tränare, en tuffing av den gamla stammen, tyckte att alla förlusterna var ”skit” och att man borde stärka upp truppen så att de kunde börja vinna några matcher.
”Det där är ju bara fyrkantigt 1900-talstänk”, sade Cahvring till Campari.
”Precis”, svarade Campari, ”binärt, machostyrt, ärträknande 1900-talstänk. Man trodde att alla var ombord vårt nya organisationsparadigm, och så dyker den där rauken upp från ingenstans. Det han kallar förlust är ju en tillfällesstruktur att kognitivt bejaka en lärdomsprocess. Det återstår mycket arbete innan vi är färdiga.”

God Jul, alla Brynäsare. Vinster är överreklamerade. Matcher också, för den delen.

- ”Morfar, morfar berätta sagan om när Brynäs hamnade i Hockeyallsvenskan och hur de lyckades komma tillbaka till SHL!
- ”Kära barn, jag har ju berättat den sagan så många gånger...”
- ”Snälla, snälla, snääällla...!”
- ”Ja ja”, sade morfar och satte sig tillrätta i fåtöljen. Det var uppesittarkväll före jul och den glöggfryntlige morfar njöt av att ha alla barnbarnen runt sig.
- ”Brynäs tomtenissar hade haft en dålig säsong. Det var dålig stämning i laget. De finska nissarna höll sig för sig själva, samma sak med juniornissarna och Rödin, ja, han höll sig för sig själv. Man hade provat olika coacher och inget fungerade. Man prövade Peter Den Store Andersson som skrek och domderade att ’allt är ert fel!’. Sånt sade man inte ostraffat i Brynäs omklädningsrum, så Andersson fick sparken. Istället tog man in Mikko Manner som sade ’allt är mitt fel, allt blir bättre om vi bara åker skridskon och rör på höften’”. Det budskapet togs förstås emot mer positivt, men funkade inte heller. Så man förlorade en massa matcher, åkte ner i Allsvenskan och Manner fick sparken.”
- ”Morfar”, sade den välkammade Peja, ”tack för en klok analys, men menar du att det fanns en inneboende social, kanske kognitiv dysfunktionalitet bland nissarna som hade en negativ inverkan på deras kollektiva prestation?”
- Kan nån skicka mig ordboken?”, frågade morfar. ”Om du menar att nissarna var för dumma för hockey så var det inte det jag försökte säga. Men hockey är ett lagspel där alla måste se till helheten och sin egen roll i det större sammanhaget. Misslyckas man med det drabbas hela laget.”
- ”Men vad hände med alla nissarna när man åkte ur SHL?”, undrade Lunkan försynt.
- ”Ja, finnarna, dansken och tjecken försvann som oskulder på en studentbal, men en del av de andra stannade kvar. De tyckte att hade man varit med och spela ner laget i HA så har man ett ansvar att spela upp det igen till SHL. Anders Lindbäck, t ex, förklarade högtidligt att ’har jag släppt in en massa skitmål i SHL så ska jag absolut göra det i HA också. Det är vara bara den sortens kille jag är, antar jag.’”
- ”Sade han inte alls det”, pep lille Huge. ”Alla de där målen berodde på att pucken träffade en utespelare och ändrade riktning. Vartenda ett!”
Här rullade alla de andra barnens ögon bakåt och en kollektiv suck gick igenom huset. Men alla insåg att här lär inte några ståndpunkter ändras, så det var lika bra att gå vidare.
- ”Men hur gick det då, i HA?”, frågade lille Munkas med ett septiskt leende. ”Det gick väl inte alls?” Munkas hade precis blivit ny ledare för supporterklubben TGOS (”Typ gamnackar och sofftyckare”) för, som deras motto löd, ”supportrar som inte är det.”.
- ”Ja du, min lille dysterkvist”, sade morfar till Munkas, ”i början såg Brynäsnissarna ganska förvirrade ut. Lagen de mötte verkade inte ha någon plan. De for mest runt som tättingar, alla framåt och sen alla hem. Brynäsnissarna var förvirrade. ’Var ligger Nybro? Någon? Och framför allt, vad i helsicke har vi ens där att göra?”, frågade Rödin. ”Och tröjorna sen”, sade Ölund, ”har aldrig sett fulare tröjor i hela mitt liv. De ser ut som missslyckade hologramöverföringar allihop.”
- ”Problemet”, sade morfar med en lång blick mot taket, ”var att de här misslyckade hologramöverföringarna började vinna en massa matcher mot våra nissar. Vi hade ingen plan för hus man spelar mot såna här lag. Vi har ju aldrig varit ett spelförande lag. I SHL märktes det inte eftersom vi var ett av de sämre lagen, men i HA var vi plötsligt ett av de bättre lagen och då synades den bluffen.”
- Men vem bestämmer egentligen över Brynäsnissarna? Kunde ingen fixa till alltihop?”, frågade den välmenande men ibland tyvärr feltänkande Anders.
- ”Nu blir det lite mer komplicerat”, sade Morfar och satte sig upp i fötöljen och fyllde på glöggmuggen. ”Medlemmarna tycker att de bestämmer eftersom vi har en medlemsförening. Styrelsen tycker att de bestämmer eftersom, ja, de är liksom styrelsen. Och klubbdirektören Svedman tycker att det är han som bestämmer eftersom han är ansvarig för verksamheten. Man förväntas ha medlemsmöten, så Svedman har motvilligt orgsniserat sådana möten någon gång varje år. Men Svedman har hellre svärmor på 14-dagarsbesök än samtal med medlemmar, så han hittade på en metod för de här mötena. ’Tricket’, förklarade han för kollegorna, ’är att låta som om man säger mycket medan man i själva verket inte säger något alls. Språket ska gå ut på att prata om – ingentng. Jag kan prata långa stunder om hur jag känner mig, om att ekonomn är ansträngd men under kontroll, att vi utvärderar förra årets insatser och att styrelsen träffas regelbundet. Ser ni? Mycket prat, noll information. Jag kallar det Svedish. Smart, eller hur?’”
- ”Men hockeyn då?”, sade bradberry.
- ”Well, Brad”, sade Morfar, ”med två målvakter med en räddningsprocent i närheten av den svenska inflationen, ett PP som ofta var varken Power eller Play och en fjärdelina vars enda roll var att ta alla lagstraff var det inte så konstigt att det inte gick så bra. Hade det inte varit för att Hockeyförbundet i sin iver att få upp Brynäs i SHL bestämde att SHL skulle ha fler lag hade vi nog inte kommit tillbaka. Först ökade man till 18 lag, men det visar sig inte räcka så man ökade till 24 lag. Men Brynäs hängde ändå på gärdsgården, så till slut ökade man till 32 lag. Så gick det till när Brynäs kom tillbaka till SHL.”
God Jul, alla Beynäsvänner.

Vesslan: ” Vi har ovanligt många poäng för att vara Brynäs. Det räcker för vissa”

Det är en jäkla tur för Brynäs att just du, Vesslan, är här inne på HS och gnäller med din höga ”kravställning”. Vad skulle dom göra annars?…