Blizzard: Nej, det blir sällan mer verkligt än sådär. Jag har varit med min familj och rest runt i Thailand nu under mars månad. Vi lämnade ett dyblött Ai Nyang (Puketh Town) i byte mot ett stekhett Kuala Lumpur. Det hade då regnat i stort set oavbrutet från onsdag förra veckan till det vi åkte och flygplatsen i Puketh hade t.o.m varit stängd ett par dagar innan p.g.a just dåligt väder. Vi kom iväg, tack och lov, men det var inte mer heller.
Ja, så till vad jag skulle säga. Thailand drabbades ju också på ett liknande sätt 2004, och när vi bodde i Khao Lak så fanns bilderna som sändes ut på TV på näthinnan rätt så frekvent. En bit bort på stranden som annars var full mede nybyggda resorter och mindre hotellanläggningar fanns ett område där inget hade gjorts efter tsunamin i form av nybyggnation. Det var en nästan tom hotellanläggning där öde bungalower stod tomma och påminde om det som hade skett. Nästan tomma skrev jag då det faktiskt såg ut att bo folk i några av rummen. Det var skitläbbigt att befinna sig där, det kan jag intyga. Nästan som man trängde sig på de döda, på nåt sätt. Och av ren respekt tog jag bara ett par bilder från rätt så långt avstånd, för att just inte tränga mig på. Varför man tar bilder på sänt här är ju rätt så skumt. För egen del handlar det nog mest om att jag vill försöka förstå. Få ett sammanhang i något fasansfullt hemskt.
Själva samhället ligger som i en sluttning so hela tiden är i lutning. Och den stora vägen som går förbi själva huvudorten ligger kanske 2 km från havet. När jag pratade med ett annat svenskt par som varit nere i Thailand i omgångar, de åkte hem på juldagen 2004, bla, så hade man märkt av vattnet t.o.m på den här större vägen. Då fattar man lite vilka krafter som vågen kom med.
Här är inget ämne varken för stort eller för litet. Här har vi härliga diskussioner om allt som kan tänkas. Här sitter vi gärna med mungiporna pekandes uppåt. Däremot så snackar vi om hockey och övrig sport på för det avsedd plats.
· 
· 
Blizzard: Nej, det blir sällan mer verkligt än sådär. Jag har varit med min familj och rest runt i Thailand nu under mars månad. Vi lämnade ett dyblött Ai Nyang (Puketh Town) i byte mot ett stekhett Kuala Lumpur. Det hade då regnat i stort set oavbrutet från onsdag förra veckan till det vi åkte och flygplatsen i Puketh hade t.o.m varit stängd ett par dagar innan p.g.a just dåligt väder. Vi kom iväg, tack och lov, men det var inte mer heller.
Ja, så till vad jag skulle säga. Thailand drabbades ju också på ett liknande sätt 2004, och när vi bodde i Khao Lak så fanns bilderna som sändes ut på TV på näthinnan rätt så frekvent. En bit bort på stranden som annars var full mede nybyggda resorter och mindre hotellanläggningar fanns ett område där inget hade gjorts efter tsunamin i form av nybyggnation. Det var en nästan tom hotellanläggning där öde bungalower stod tomma och påminde om det som hade skett. Nästan tomma skrev jag då det faktiskt såg ut att bo folk i några av rummen. Det var skitläbbigt att befinna sig där, det kan jag intyga. Nästan som man trängde sig på de döda, på nåt sätt. Och av ren respekt tog jag bara ett par bilder från rätt så långt avstånd, för att just inte tränga mig på. Varför man tar bilder på sänt här är ju rätt så skumt. För egen del handlar det nog mest om att jag vill försöka förstå. Få ett sammanhang i något fasansfullt hemskt.
Själva samhället ligger som i en sluttning so hela tiden är i lutning. Och den stora vägen som går förbi själva huvudorten ligger kanske 2 km från havet. När jag pratade med ett annat svenskt par som varit nere i Thailand i omgångar, de åkte hem på juldagen 2004, bla, så hade man märkt av vattnet t.o.m på den här större vägen. Då fattar man lite vilka krafter som vågen kom med.