Välkommen till Cafét
Här är inget ämne varken för stort eller för litet. Här har vi härliga diskussioner om allt som kan tänkas. Här sitter vi gärna med mungiporna pekandes uppåt. Däremot så snackar vi om hockey och övrig sport på för det avsedd plats.
· 
skarmavbild-2022-04-10-kl-203855.png
unknown_0.jpeg
· 
· 
Ett så underbart begrepp, en företeelse som får en glad bara av tanken. Längst ned på sidan illustreras den av en bild på LE CAFE, som ligger några kvarter norr om Louvre och Seine i Paris, caféernas härliga hemstad på jorden.
Med ett café tänker man sig vanligen en plats för kaffe eller te, samt något passande att äta. Men på många platser i världen är det mer överlappande och man kan gärna få en öl eller ett glas vin och något mer lunchartat att äta.
Men för mig är ett café snarare en plats där man ostörd kan sitta länge och pyssla med sitt, ostörd medan hela världen passerar förbi. I mitt arbete har jag delvis jobbat direkt med människor, delvis med analyser, rapporter och utredningar och numera alltmer med det sist nämnda slaget. Visst kan jag sitta med sådant på arbetsplats eller hemma på distans, men ingenstans kan jag vara så effektiv och trivas så bra som på ett café. Framför allt i Sverige men också i många andra länder eftersom det jag jobbar med ofta innebär resor.
Och visst är det Paris som ligger högst. T ex de klassiska caféerna efter Boulevard Saint Michel där existentialisterna, Hemingway och all kultur umgicks, men de är numera sådana stora turistfällor att de tar man gärna som frukost runt 14-15-tiden och då blir det mer en croque monsieur med extra dijonsenap nedsköljt med en kall demi. Men de riktiga caféerna i Paris är förstås alla bistros i snart sagt vartenda gathörn där man kan ta en (inte så lyckad) fransk kaffe eller för den delen en öl, sitta på ett av borden utomhus, helst med utsikt över Jardin du Luxembourg, läsa, fundera, lösa arbetsuppgifter eller livsgåtor.
Många nu levande och nu döda är ju uppvuxna med cafékultur och att besöka caféer som haft sådan betydelse för speciella personer kan vara lite intressant.
T ex Cafe´ Louvre i Prag som var stamcafé för Franz Kafka, men även Vaclav Havel och Albert Einstein. Caféet är mer än 140 år gammalt och enligt min uppfattning kan de knappast ha ändrat interiören senaste 100 åren. Förr i tiden levde alla trångt så det var på caféer som folk träffades eller arbetade, när de hade sådana yrken, och att sitta på Café Louvre och veta att här satt Kafka timme efter timme och funderade på handlingen i Processen är stort; även om de hårdsatsar lite för mycket på stora bakelser numera för min smak.
Ett annat exempel det café i Arles som var modell för Vincent van Goghs ”Nattcafé” med den underbara känsla som vi som ofta arbetat nattetid känner oss hemma med. Jag var faktiskt där dagstid och då blir det inte samma känsla men caféet såg inte ut att ha moderniserats senaste hundra åren heller, rätt coolt sådant.
Eller för den delen en helt annan kultur som att dricka espresso i Milano, stående på två minuter. Det bästa kaffet, ja, men något helt annat än cafékultur.
Men dessa upplevelser över tidigare generationers caféliv är en sak och ens egna smultronställen en annan. I Luleå var caféer lika varandra och alla kunde fungera även om lilla Wienerhörnan förstås var unik, mycket p.g.a. läget.
Men de mer omfattande erfarenheterna har jag från Fjollträsk. Där jag länge hade Vete-katten på Kungsgatan som favorit. Jag kan inte räkna hur många timmar jag tillbringat där. Har bland annat studerat in en termin gemon att detaljstudera en bok drygt 10 cm tjock där, och dessutom suttit på Vete-katten och skrivit en bok själv. Men numera har vete-katten ”utvecklats”, en kille från Haparanda med internationell cafékockutbildning har tagit över. Stället har blivit hippt och det är full fart, för ljudligt för min cafékultur.
Numera väljer jag bland flera caféer på Götgatan, den puls på Södermalm alla passerar gående eller på cykel från syd till norr på morgnar och tillbaka på eftermiddagar. Där väljer jag gärna en fönsterplats där jag kan följa folkets liv och kiv på gatan medan jag sitter och arbetar med mitt, antingen på dator eller på utskrivna dokument ibland bestående av 500-1000 sidor text. Trots att man är mitt i alla brus är man ostört koncentrerad och maximalt fokuserad och kan snabbt på timmar klara av uppgifter som på andra platser skulle ta dagar. Och så får man en god kopp kaffe därtill!
Jag förstår den känsla frizonens musik ger, även om café för mig är lite annat och nästan religiöst i betydelse.