Café

mattias - 74: Håller tummarna vid ombesiktning

Det finns saker som man av olika anledningar inte förstår eller kan ta in, men just den här händelsen övergår precis allt förstånd som finns. Jag förstår det inte. Som förälder är det allra finaste man kan få höra att man är älskad. Men vissa individer saknar uppenbarligen vissa "spärrar", eller vad man nu ska kalla det, som hindrar att såna här sjuka, märkliga, tragiska, ja, fullständigt vansinniga saker kan hända.

En kort sammanfattning:

"Det var en måndagsmorgon i januari som pojken var hemma i sin bostad i Södertälje, eftersom personalen på hans skola hade studiedag. Även pappan, som är i 45-årsåldern, stannade hemma för att ta hand om nioåringen.

Kvällen innan hade mamman nattat sonen genom att läsa för honom. Efter en operation föregående år hade pojken blivit lite skrämd och orolig, så han brukade sova tillsammans med en av föräldrarna i deras säng."

Just det här har nog dom allra flesta föräldrar varit med om. Det kan handla om mardrömmar eller oro av någon anledning. Att bara finnas där, för att skapa ett lugn, att ge trygghet, är bland de viktigaste roller du har som förälder,

Historien fortsätter:

"På morgonen när mamman gick till jobbet gick pappan in till sin son i sängen.

Där bestämde han sig för att skada pojken, säger han i polisförhör.
Han hade haft de tankarna i en eller ett par månader och nu var det ”dags”.

– Jag kollade på honom medan han sover och funderade men hur ska du göra, kolla hur lugnt han sover, säger pappan i förhör.

Han lade sig bredvid, väntade i tio minuter och tog sen tag om pojkens hals med armarna – och började strypa, berättar pappan för polisen. Han vet inte varför, ”tankarna snurrade bara”.

Vänta, det mest bisarra återstår.

"När pappan för en stund släppte greppet ska pojken ha sagt:
– Vad har hänt pappa? Vad har jag gjort mot dig? Jag älskar dig.

Pappan ska då ha svarat:
– Jag mördar dig.

Enligt pappan höll han på i 15–20 minuter, och han berättar för polisen att han kände sig ”kallblodig”."

"– Vad har hänt pappa? Vad har jag gjort mot dig? Jag älskar dig."
Det är i dom här orden jag blir kvar och jag fastnar i och som gör att jag får en känsla som inte går att ta bort. Ett sånt totalt empatilöst, känslokallt och rått agerande kan jag inte begripa mig på. Det finns förstås inget straff i världen som kan väga upp det här. Man kan bara hoppas att anhöriga fått all den hjälp de behöver för att kunna ta sig igenom detta.