Café

TIK_TIK: Jag står fast vid min åsikt om att det är ett egoistiskt beteende. Lämna fru och framförallt barn efter sig på det där sättet. Då är det inte ens en impulshandling, utan något planerat. Det är inte försvarbart.

Den där "hade jag kunnat göra något för att förhindra det hela"-känslan är nästan det värsta med det hela. En person som stod mig väldigt nära växte upp med en bipolär mamma som genomgick kraftiga manier och depressioner. Mamman kunde exempelvis få för sig slå sönder personliga tillhörigheter som "straff" ifall dottern (som alltså var vuxen) inte passade tider eller vad det nu kunde vara.

Dottern hade fastnat i en situation där i princip hela hennes inkomst gick till att betala hyran för den svindyra lägenheten där hon och mamman bodde. Mamman förklarade gång på gång hur mycket hon älskade lägenheten, att det var en av få saker i livet som gjorde henne lycklig. Skulle dottern flytta ut, skulle inte mamman ha råd att bo kvar.

Jag låg på stenhårt och sa "du kan inte vara fast på det här sättet i resten av livet, du måste flytta ut, det kommer inte bli bättre med tiden. Till slut blev det så, och mamman tvingades sälja.

En dag hade dottern och hennes syster varit och besökt mamman. Systern och mamman hade börjat bråka om någonting, varpå systern hade gått därifrån med orden "Vi ska på bio nu, vi får reda ut det här någon annan dag".

Den dagen kom aldrig.

Jag fick gå in tillsammans med polisen för att ta tillvara på självmordsbrevet. Det var skrivet på en dator, så jag fick i uppgift att maila självmordsbrevet till dottern. Det var en väldigt kuslig upplevelse.

Dottern fick rensa ur mammans lägenhet i princip på egen hand, samma lägenhet där hon nyss tagit sitt liv. Hon hittade anteckningar som mamman hade gjort under det pågående självmordet. Jag minns inte exakt vad det stod, men något i den här stilen:

"Nu börjar pillren verka... gör jag rätt? Jag tror det. Fast samtidigt vet jag inte. Är det fr sent? Kajdn jfg rnga någnb? Djds sioim..."

Frågor som vi alltid kommer få leva med är:

- Hade saker å ting blivit annorlunda ifall jag inte hade övertygat dottern att flytta?
- Hade mamman varit i liv idag ifall inte systern hade bråkat med henne?
- Fanns det något annat vi hade kunnat göra för att rädda henne?

Att utsätta sina egna barn för detta, är enligt mig fruktansvärt elakt och egoistiskt. Sedan vet jag att Bipolär Sjukdom Typ 1 är en väldigt allvarlig sjukdom som ofta är oerhört svårbehandlad. Det är, som jag skrev igår, en förklaring till varför hon valde att avsluta sitt liv, men inte ett ursäkt. Och döttrarnas ursprungliga sorg ersattes snabbt med ilska och hat över vad mamman hade utsatt dem för. Detta ändrades inte med tiden. Trots att mamman periodvis hade varit otroligt kärleksfull, stöttande och inspirerande, är hon idag bara ihågkommen som en egoistisk ynkrygg.

Jag tycker det är viktigt att lyfta detta perspektiv också. Många som är nere på botten kanske känner att världen skulle vara en bättre plats utan dem och att ingen kommer sakna dem. Det kan vara värt att se sitt liv i ett större perspektiv och förstå hur mycket det på verkar andras liv.

Bad_Brett:
”Jag tycker det är viktigt att lyfta detta perspektiv också. Många som är nere på botten kanske känner att världen skulle vara en bättre plats utan dem och att ingen kommer sakna dem. Det kan vara värt att se sitt liv i ett större perspektiv och förstå hur mycket det på verkar andras liv”

Detta i kombination med att folk som går i sådana tankar vågar prata om tror jag är faktorer som kan verka förebyggande på ett effektivt sätt.

Bad_Brett: Man ser saker o ting på olika sätt. Tänkte är detta fegt och egoistiskt som han gjorde?

Träffade frun nått tag senare, och hon sa: Nu har han fått RO.

Medkänslan för honom var starkare än att hon såg det som ett svek.