Välkommen till Cafét
Här är inget ämne varken för stort eller för litet. Här har vi härliga diskussioner om allt som kan tänkas. Här sitter vi gärna med mungiporna pekandes uppåt. Däremot så snackar vi om hockey och övrig sport på för det avsedd plats.
Vet du hur gammal jag var 1990? ;-) Snorvalp vara jag nog i vissa avseenden, alldeles säkert, men hårdrock hade jag lyssnat på ända sedan den gången i klassrummet på Vivsta skola i Timrå när Martin stoppade i kassettbandet med Iron Maidens "The number of the beast".....
Hårdrock var fr.o.m nu ett givet val, även om "maktkampen" i min vänkrets vid det laget mellan hårdrock och synthpop var värd all respekt. Vägvalet stärktes sedemera av både en mycket hög kvantitet och kvalitet inom genren under resterande delen av -80-talet.
Sedan hände nåt där i början av -90-talet. Nåt som det tog ända till det att Metallica släppte sitt "Black album" innan jag kunde hitta rätt på stigen igen. Grungen hade väldigt lite med min högst tillfälliga förvirring att göra. Det var mer ett skede i livet på helt andra plan som man gick igenom just då, och det tog som sagt ett tag innan allt styrde upp sig till det bättre igen. Vad det handlade om i musikväg var väl nån slags mognad. Allting var faktiskt inte Joey Tempestfrisyrer och spandexbrallor, hur konstigt det än kan låta... ;-) Kort sagt, den förvirring som hade uppstått kom väl till där i slutet av -80-talet, där allt vad heavy metal en gång hetat, hade ersatts av den totala sell out-formen som kallades glamrocken. Vad fanns det att lyssna på då, egentligen?
Givetvis köper jag tysk metall, och då helst i form av Accept. Engelsk dito går hem i form av i allra första hand Judas Priest, i andra hand Iron Maiden och i delad tredje hand en drös band som Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Zeppelin, Deep Purple och även Saxon. På den amerikanska scenen har Metallica fått härska fritt, men band som Mötley Crüe, Ratt och Guns n´ Roses har också haft sin givna plats.
Mest ordning och reda har det nog, som du säger, varit i den brittiska metallen. Där har man sina rötter, helt klart. Men kommer någon med låten och introt till "Fast as a shark" med Accept, ställer man ju sig inte i manöverställning, direkt.... ;-)