Luleå HF

Alldeles strax nedsläpp i Gavlerinken mellan Pölsan och Luleå Hockey. Finalmatch nr 1.

Många självutnämnda experter har lite svårt att förstå varför Luleå är i final. Allvarligt talat: det betyder bara att de inte begriper hockey.

Luleås hockey bygger på:

A. Spelet utan puck, försvarsspelet
1. Det startar i motståndarnas zon, genom hög press av linorna för att tvinga till misstag, få puck i anfallszon och attackera mot mål.
2. Fortsatt i mittzon framför egna blå, att stoppa motståndarna, få puck och kontra mot deras mål.
3. I egen zon, hålla motståndarna utanför slottet, tillåta endast långskott som målvakten ser. Nypa fast dem mot sarg, hålla motståndare borta från området framför vår vakt.

B. Spelet med puck, anfallsspelet
4. I princip släpp loss spelarna. Där gäller det att hitta linor som fungerar med varandra.

Ungefär så. Och när vi inför säsong plockar in 6/12 nya forwards förstår man att det kommer att ta tid innan dessa lärt sig att fungera i Bulanhockeyn, i synnerhet steg 1-3 utan puck.

Hur har det gått under säsongen?

Bra!

Under serien stämde spelet allt bättre och vi avancerade till andra plats, efter Pölsan. I slutspelet har vi tämligen enkelt faktiskt spelat bort Plastjö och Fiskrenset. Deras anfallsspel reducerades till att smälla in myrpass mot mål i syfte att den skulle studsa in på med- eller motspelare.

Men vårt PP fungerar ju inte, kvider TV-experter?

Nja. Mot Plastjö tvingade vi dem till fulheter, varpå vi öste in PP-mål och avgjorde – utan att vi hade Omark och Letchi med. Mot Fiskrenset fick vi bara ett PP per match, efter ”vanlig fiskrensetdomarinsats” medan Fiskrenset slapp utvisningar för 2 x armbågstackling i ansiktet, 2 x klubbslag i ansiktet etc.

Vi får se.

Pölsan då?

Ja, 19 oktober tog vi emot Pölsan hemma i Delfinen och blev fullständigt utspelade. Tror att jag aldrig sett Luleå bli så krossade. På hemmaplan hade vi under hela matchen 8 skott på mål!

Det var tydligt att Pölsan redan fungerade perfekt och sedan har de bara blivit bättre.

Men Luleå har nog förbättrats betydligt mer än Pölsan. Fast räcker det?

Jävligt svårt att veta. Tror att match ett kommer att ge oss många svar.

Och…mitt i allt detta har vi traditionen att Pölsan ALLTID spöar Luleå i slutspel, och som regel trots att Luleå haft allt hemma, t ex vunnit alla matcher innan Pölsan kommit igång, och tagit matcher inte sällan på sudd.

På det sättet har de vunnit samtliga fem gånger vi mötts i slutspel. Ja, det är fem gånger. Även om självutnämnda experter påstår att det handlar om 4 eller 3 gånger. Vanligen har de inte koll på att vi våren 1989 möttes i semifinal i slutspel. Då spelade man bäst av tre, Luleå vann första, och Pölsan kom i ledning först i tredje perioden av tredje matchen, innan de – som vanligt – vann.

Är det det som är Pölsaandan?

Kanske.

Själv föredrar jag att kalla det för Pölsaförbannelsen.

Kan vi ändra på det, när vi nu möts för sjätte gången?

Vi får se. Denna första match kommer att ge oss massor av viktig information.

DJ Hemp in memoriam
27 juli 1967 – 21 september 2024

En härlig människa, en hockeysupporter av finaste snitt. Som älskade att följa sitt lag i framgång, men än viktigare fanns kvar med laget i motgång. Som visste att hockey är att vara trogen sitt eget folk hur än det går för laget och klubben. Men som till skillnad från de flesta också kunde vara objektiv och tala sanning även när det smärtade. Hempen gav allt han kunde för sitt kära Timrå Hockey. Var på plats hemma när det gick, tog sig till bortamatcher i supporterbussar eller i bil med andra supportrar och när han inte kunde vara på plats fanns han ändå med, som en av alla utflyttade Timråsupportrar på den virtuella läktaren på västra stå. Han var också ärlig och höll inte inne med vad han tyckte utan framhöll det med kraft.

Jag lärde känna Henrik i mitten av 90-talet när några pojkar på Luleå tekniska universitet etablerat ett forum för Luleå Hockey. Man var tidigast i hockey-Sverige och drog till sig hockeyintresserade från alla klubbar och Hempen var där under signaturen ”East”. Själv publicerade jag krönikor inför varje match, där jag också etablerade nya namn för motståndarna, t ex under rubriker som ”Mot Warulfven!” eller ”Mot Pölsan!”. Men redan inom några månader fann jag att jag sagt det jag ville och ville inte slösa tid på upprepningar så jag beslutade lämna hockeyn på nätet.

Men Henrik övertalade mig att fortsätta. Dels på olika forum, men också genom mailkontakt och faktum är att Henrik är den som jag haft mest kontakt med under åren. Även om det blev mindre på senare tid. Vi talade om allt möjligt men mest tänker jag på våra diskussioner om vad internet skulle leda till. Från början deltog ju folk via modem och sådant och man skiljde noggrant på ”virtual reality” och ”in real life”. Men vi insåg hur utvecklingen skulle bli och att det vi var med om var ett genombrott och ett steg för mänskligheten av samma betydelse som boktryckarkonsten på medeltiden.

Som jag ser en människas liv handlar det om att vi alla fortsätter en väg där våra förfäder vandrat. En lång rad där vi, om vi lyfter på huvudet kan se alla som kom före oss men också de som kommer efter oss. Visserligen med olika omständigheter och erfarenheter men det mesta vi upplever och lever, påverkas mer av de vi är och från vilka vi kommer än den omgivning vi lever i. Arv betyder mer än miljö. Det mesta och det viktigaste vi är med om livet har också våra förfäder varit med om. Faktiskt. På så sätt kommer och går våra liv som vore vi droppar i havet eller sandkorn i öken. Vi är del av något större än vad våra enskilda liv innebär. Tänker att vårt rättesnöre bör vara att leva på ett sådant sätt som vi skulle önskat innan vårt ljus tändes och som vi önskat efter att vårt ljus brunnit ut. Ser vi det så blir allt enklare.

Och vi förstår att hockey är inte bara hockey utan större och återspeglande det liv våra förfäder levde och det våra barn kommer att leva.

När nu Henriks ljus slocknat har mina tankar följt sådana spår och framför allt känner jag en tacksamhet för att jag funnits med och det är alla fina minen som lever kvar. Som de säger på konungarnas språk iriska: bhí na laethanta againn. På engelska blir det we had the days.

Utan Henrik hade jag troligen avstått skriva hockey senaste närmare 30 åren. Så när han gick, fick det mig att vara tyst. Nu har det gått ett halvt år, och jag har beslutat att i någon form kommer jag nog att skriva vidare, jag får se.

Och jag tänker att när mitt ljus slocknar kommer jag att finna Henrik med andra på hemmaläktaren ovan där eller var det nu blir.