Luleå HF

MOT GNAGET!

Förra säsongen vann Luleå Hockey Elitserien. I kvartsfinalen valde vi Gnaget, ett lag som i flera år efterapat vår hockey och levererade en "Rönken light" som aldrig räckte till när de mötte originalet. Men det gick åt helvete och det under rungande applåder och skadeglädje från den Fjollträskbaserade s k "Riksmedia" som på nätet, i tidningar, radio och TV gottade sig åt att Luleå Hockey åkte dit sedan vi året innan varit ofina nog att spöa det Fjollträsklag media vanligen i lönndom är supportrarna till: Fjollträsks s k Stolthet, ett lag som numera häckar i nedre regionerna av Allsvenskan.

Där har vi en tändvätska som räcker till och blir över. Vi har ju mött Gnaget en gång i år, hemma i Delfinen, då vi mycket enkelt vann, visserligen "bara" med 3-1, men med skotten 38-14 och den matchen var, allvarligt talat, en katts lek med en råtta.

Och i år är det ett Gnag som är mycket, mycket sämre än fjolårets. Då hade man till att börja med Kalix-sonen Viktor Fasth i målet, i år har man Boden-sonen Daniel Larsson. Målvakten är ibland halva laget och i detta fall talar ordspråket rätt. Viktor vann match efter match som Gnaget skulle förlorat mot en annan motståndare och emd den tryggheten i ryggen växte Gnaget fram till en vinstmaskin, bemannad med väsentligen inte speciellt duktiga spelare men som gjorde sin plikt som lag och spelade uppoffrande Rönken-hockey som var svår att få stopp på. Dessutom växte självförtroendet fram till en spets av målsäkande spelare som blommade ut och peakade som aldrig förr.

Igenkligen, skulle det förstås inte räckt till mot oss, men samtidigt som Gnaget växte som lag, krympte vi, och det är att blunda för verkligheten att inte konstatera att det delvis berodde på att flera spelare inte hade Luleås slutspel utan nästa säsong i sikte. När några kuggar inte kuggade i, gjorde inte heller laget det, och även om vi vunnit serien räckte den hockeyn inte alls mot ett betydligt vinsthugrigare Gnaget.

Men i år har de tappat allt. Ingen Viktor Fasth. Flera av målskyttarna har dragit. Och i stället för swinging Melin, hyllade godmodog tomtefarbror som passade perfekt att imitera Rönken-hockeyn, tar man in en annan farbror men av helt annan karaktär. Hur tänkte man där? Tänkte man överhuvudtaget? Den nya farbrodern verkar mest förklara att "vi förlorar eftersom vi är sämre än motståndaren och vad vi ska göra åt det har jag ingen aning om". Naturligtvis slutar det med att han snart, som vanligt, får sparken, och han verkar inställd på det: har förstås ett avtal som innebär att han får betalt resten av kontraktet ändå och kan ägna tiden åt att fiska eller något.

Läste några kolumner från Fjollträskjournalister som menar att "Nu är Gnaget på gång" men allvarligt talat läste jag inte vidare, tror knappast det kan ligga något annat än önsketänkande bakom sådant.

Gnaget är förstås inte hockey utan sparkboll. På det viset påminner man om IFK Göteborg och Värsta Köplustan: i Göttlaburrrg finns ju nästan inga hockeysupportrar, det är bara sparkbollare som ska ha något att gröa medan de väntar på att saparkbollen ska dra igång igen. Under ett antal år hade hockeyn växt i Fjollträsk. Till att börja med lämnade man den för hockey unkna Fjollbollen och intog Hovet, en riktig hockeyarena och i den växte stödet från supportrarna enormt till riktigt imponerande matcher där begreppet en "hemmaklack" växte ut till en "hemmapublik". När de tuffaste drabbningarna mellan Djurgården och Luleå utspelades var det en fantastisk stämning i arenan där en ljudlig och manstark bortaklack gjorde fantstiskt fina insatser men hade en sammantagen samverkande klack på över 6000 att kämpa emot; en suverän inramning.

När Gnaget helt utan att någon räknat emd det klev upp i Elitserien igen fanns där inga hemmasupportrar. My God; jag var på matcher på Hovet där bortaklacken från Luleå utklassade den lilla, tysta hemmaklacken, det var pinsamt att se bland de glest sammansatta läktarna. Visst, i kvarten fylldes Hovet men inte var det en hockeypublik utan en sparkbollspublik som hängde på och nog var det en stämning där, men inte var det hockey. Nu när laget havererar är läktarna återigen lika tomma som ett Malmöomklädningsrum i slutspelstider.

Gnaget har förstås också en längre historia med Luleå. AIK - ja, de kallar ju sig för det även om det är ett namn jag förknippar mer med Schleffte när det gåller hockey - har ju trots allt funnits i Elitserien under ganska lång tid och vi har mötts massor av gånger. Ibland har jag roat mig med att räkna fram lite satsestetik för sådant och jag har för mig att Luleå brukade vinna ungefär 65% av matcherna mot Gnaget i Fjollträsk. Enorma siffror, faktiskt! Vår bortastats mot Gnaget är bättre än de hemmastats de flesta lag har mot andra lag! 

Vad det beror på kan man diskutera. Jag vill ju bl a tro att vi har många norrbottningar och Luleåbor - bl a jag själv - som sedan lång tid varit bosatta i Sydbotten och gärna fyller läktarna för att hylla och ge stöd åt våra vänner hemifrån och vårt lag. Klubbarna i Fjollträsk menar att "alla vill slå speciellt Stockholmsklubbarna" ungefär som att det var en sanning i alla länder och för alla sporter att huvudstaden ska hämnas på för allt som är utanför hockeyn. Jag vet inte det direkt. Något kanske det ligger i det, men mig rör det inte så mycket i ryggen. Allvarligt talat slår jag helst Warulfven, därnäst kanske Pölsan, sedan Schtan. Pungen och Köplustan vinner jag gärna mot också. Men Fjollträskklubbarna kommer inte så jäkla högt på listan. Fast nu är vi ju i ett speciellt läge, sedan vi torskat kvarten: nu ska Gnaget ha stryk i varje match. Ungefär som när vi fick stryk av Pölsan i ett slutspel - därefter vann vi åtta matcher i rad mot Pölsan, och det ser jag gärna mot Gnaget också.

Gnaget har ju också kört en fuling mot oss. I mitten på nittiotalet skulle det bli marknad och entertainment och Gnaget gick först i ledet. Det slutade förstås med degradering till Allsvenskan där man sedan blev kvar länge, men oj, vad man satsade. 

De efterapade Luleås inramning men byggde en borg i stället för vårt Björngap förstås. De skickade ut ett gäng lättklädda flickor att hoppa runt på amerikanskt manér och snurra med vimplar utan det knepiga namnet Bullfi... nej, Guldvipporna, var det. De köpte in en hel hockeylina från Tjeckien, en lina som lanserade de extremt fula hockeyfrillorna i Sverige och frillorna satsade stenhårt på fysisk träning runt Stureplan 09-03 varje dag. Allt bekostade av dels ett finskt kastrullföretag som lät laget spela i kastrulliknande hjälmar - därav namnet Apor-I-Kastrull; hockeyns svar på Bananer-I-Pyjamas, dels av Mats Holmgrens mäklarbyrå där cheferna kom till Piteå och man hittade på att bli amerikaner också där genom att Piteå då skulle bli ett farmarlag till Gnaget ad modum AHL-NHL. Piteborna var gärna med på det eftersom man då menade att elaka Luleå Hockey snott alla piteås stjärnor och tagit den plats i solen som pite förtjänade, igenkligen, och på det här viset skulle man ge igen. Ja, ni hör ju, det var hur förvirrat som helst, och naturligtvis gick det åt helvitte. Den enda egentliga exporten från farmarpite till toppGngate blev janne Sandström, men efter några säsonger insåg han ju sitt bästa och flyttade hem till Norrbotten och Luleå Hockey.

Så. Mycket historia finns det. Men det är numera historia och om en timme är det nedsläpp på Hovet. Då skriver vi den fortsatta historien och i den ska tre poäng till Norrbotten ingå:-)

Och nu är det upplinjerat!

Vi får stå ut med höjdhopparen som zebra tyvärr, tillsammans med RookieHolm.

Det är ju JG:s tur att ta spaden. Skön inledning av våra båda vakter. JG har blivit allt säkrare och kan mycket väl blomma ut till en stor stjärna i år, gärna med peak under bortåt 15 slutspelsmatcher:-) Men mer överraskande att David Rautio Berguv synes ha växt ordentligt från i fjol. Det är härligt att se hur han utvecklas vidare, en strålande talang, som fått kämpa hårt för att bli bättre och bättre. Rönken och grabbarna har uppenbarligen vetat vad de gör och David har hela tiden fått förtroende när det varit lämpligt. Inför den här säsongen förklarade "alla" att nu måste JG ta förstaspaden, men man har fortsatt växla och Berguvens alldeles utmärkta vaktande har tysnat kritikerna.

Men idag är det JGs tur och Gnagets Daniel Larsson får väl tacka för det eftersom han alltid förlorar matchen-i-matchen när han möter Rautio. Det gjorde han som junis i Luleå, och det fortsätter han göra vilket lag i Sydbotten han än drar på sig tröja för. Fast om en timme får JG knäcka Bodensonen, det går ju bra, det också.

Lite överraskande trots allt att inte Abbotts +Klassen får fortsätta; man petar in Hedman där igen. OK, det är ju också bra och fr a får man mer nytta av Hedman så. Men nu prövar man en ny omgicning för Linus Klassen: tillsammans med Koivisto och Olle. Hm, det blir intressant. En lina med tre stora stjärnor. Det KAN gå, det kan t o m bli succé. Eller pannkaka. Degersig.

Intressant också att Johan Porsberger släpps fram, talangkontraktspelaren som haft en strålande tid i J20. Porsberger bildar lina med Mannberg och Berglund; två 19-åringar och en 21-åring, alla från Luleås junisutbildning och hemmasöner, även med inslag födelseorter i fyrklövern Boden och Älvsbyn också. Men det kommer säkert att reta gallfeber på vissa sexfingrade som menar att Luleå bara stoppar in smålänningar och finnar medan de själva blivit bästigaste plantskolan. Ännu mer retar vi säkert banjomusikanterna när vi förklarar att vårt namn på denna lina inte blir det väntade "junislinan" utan Bergskdjan med PorsBERGer - MannBERG och BERG-lund:-)

I den fjärde - igenkligen tredje - linan prövas Vikho på tidigare Klassens plats med Hirso och Fabbe. 

Laget i sin helhet: