Jag kommer ihåg första gången. Ros intervjuar sig själv och förklarar: Jag har noterat att Luleå vinner. Men jag blir allvarligt bekymrad för tänk om alla är lika bra som...jag menar tråkiga som Luleå? Och inte låter Djurgården vin...jag menar och antalet gjorda mål blir färre? Det blir ju tråååååkigt. Och det är Luleås fel!
Jag kommer ihåg första gången och jag tänkte: har det alldeles snurrat till för den dåren nu? Vad fan menar han? Ska Luleå sluta försvara sig, ska spelarna börja lata sig, ska målvakterna anstränga sig mindtre. ska våra spelare inte slänga sig och åta puck när motståndarna skjuter? Är vi roliga då? Ja, det är förstås roligare för motståndarna om vi lägger oss platt och låter dem vinna, men herregud, hur kan ens en s k expert, låt vara av Rosens helt värdelösa typ, hitta på något sådant.
Jo, jag vet. Den lille fulingen är Leksandssupporter och har aldrig förlåtit Luleå för att vi alltid emkelt spöat Leksand och nu etablerat oss som ett av landets topplag medan Rosens Leksand misslyckas hela tiden.
Men det finns väl ingen som hänger på Rosens skitsnack? Så knäppa eller väl inga? De kommer väl att skratta ut Rosen för gott nu?
Var Luleå tråkigt?
Nej, ingen hade kommit på den idén. Luleå kämpade hårt och spelade effektiv hockey. Att mtståndarna var slöare och mindre effektiva var knappast Luleås fel och det kunde ingen få för sig att påstå.
Men vad hände då?
Ros hände.
Luleå spelade kvarsfinal mot Djurgården. En känslig uppgift. Speciellt som de s k experterna hade bestämt sig för att Djurgården skulle bli mästare. De hade ju redan året innan nått final, som följd av att många fina junisar kommit fram i Stockholmsområdet samtidigt. Luleå skulle ju ha plats 12, det hade de s k experterna bestämt.
Men hur gick det?
Djurgården räckte inte till. Luleå var helt enkelt för bra.
Luleå vann första matchen.
Luleå vann andra matchen.
Luleå vann tredje matchen.
Nu var goda råd dyra. Det bästigaste av det bästiga, stoltheten Djurgården som skulle bli mästare på väg att åka ut mot "kvallaget" Luleå. Plötsligt skulle festerna på Hovet, matcherna där de s k experterna flockades för att följa och hylla sitt lag, plötsligt var de matcherna hotade!
Vi måste göra något!
Media måste göra sin plikt!
Ros måste bli rosenrasande!
En annan poäng med Rönkenhockeyn var att man krävde av spelarna att de la av med att ta onödiga utvsiningar. Man accepterade inte längre att de stod och vilade och i stället tog hakningar.
Man förbjöd spelarna att käfta med domarna och klaga över domslut.
Man såg till att spelarna respekterade de människor som spelade i andra lagens tröjor. Att vara jobbiga för motståndarna genom att kämpa var OK, men inte att spela fult, inte att utsätta motståndare för överfall mot huvuden, inte sådant äckligt uppträdande.
Under ett par säsonger satte Luleå Hockey extrema elitserierekord i lågt antal utvisningar. Snitten gick ned till bortåt 6 minuter per match, och inga femmor, inga tior, inga tjugo minutersutvsingar och förstås inga matchstraff.
Inte bara att det där var en hockey som skyddade motståndarna från hjärnskakningar. Dessutom innebar det att Luleå fick spela minimalt antal box men fick med sig betydligt mer PP. Och så länge vi hade en utmärkt box och ett fint PP vann vi ju matcher enkelt bara för den detaljen: att spelarna skötte sig.