Luleå HF

Ingen kunde hitta på att kalla hockeyn tråkig för det var så uppenbart att det var den inte. Däremot var den effektiv och vinnande.

Jag kan bäst likna den med hur IFK Göteborg slog igenom och blev ett europeiskt topplag på 80-talet. Visst, man hade härliga spelare och var duktiga på att måla när man fick chansen. Men framför allt var man extremt jobbiga att möta när man hade bollen, för de var på en hela tiden och varje gubbe hade en annan gubbe som var strax bakom och ryckte in om det behövdes.

Värst av allt förstås att de alla hette Glenn, men det är en annan sak.

Men det var den hockey som Luleå spelade. Och den var vinnande. Luleå vid det här laget hade inte mycket pengar och kunde inte köpa några stjärnor. Men man köpte billigare spelare som var beredda att göra sin plikt och kryddade med egna med samma förmåga. Dessutom scoutade man fram spelare efter spelare från Allsvenskan som övriga lag redan bestämt sig för inte dög i elitserien. Men i Luleå växte de flöesta ut, fick chanser i den offensiva (ja, just det: offensiva) Rönkenhockeyn. Arla, Olle, Hjalmarsson, Enterfeldt, Fälth, o s v.

Införsåsong förklarade de s k experterna unisont att Luleå har bara dassiga spelare. Köpt några billiga allsvenskar som ingen vill ha och har inget lag. Det blir 12e plats och kvalserien, visste de alla, experterna.

Men Rönken och Osten visste vad de gjorde. Rönken hade ju redan året innan kört samma hockey i Almtuna och visat att laget var extremt framgångsrikt utan stjärnor. Men de s k experterna kunde inte bry sig mindre. De var ju upptagna med att kamma sidbena på Hardy Nilsson.

En annan poäng med Rönkenhockeyn var att man krävde av spelarna att de la av med att ta onödiga utvsiningar. Man accepterade inte längre att de stod och vilade och i stället tog hakningar. 

Man förbjöd spelarna att käfta med domarna och klaga över domslut.

Man såg till att spelarna respekterade de människor som spelade i andra lagens tröjor. Att vara jobbiga för motståndarna genom att kämpa var OK, men inte att spela fult, inte att utsätta motståndare för överfall mot huvuden, inte sådant äckligt uppträdande.

Under ett par säsonger satte Luleå Hockey extrema elitserierekord i lågt antal utvisningar. Snitten gick ned till bortåt 6 minuter per match, och inga femmor, inga tior, inga tjugo minutersutvsingar och förstås inga matchstraff.

Inte bara att det där var en hockey som skyddade motståndarna från hjärnskakningar. Dessutom innebar det att Luleå fick spela minimalt antal box men fick med sig betydligt mer PP. Och så länge vi hade en utmärkt box och ett fint PP vann vi ju matcher enkelt bara för den detaljen: att spelarna skötte sig.