Luleå HF

Rönkenhockeyn tog Sverige med storm. Oj! sa alla experter. Luleå vann och vann och Rönken hyllades till höger och vänster. Kommer ihåg Boorken som i TV fick tala med Rönken och erkände "Jag är imponerad men allvarligt talat: hur länge ska spelarna orka? Kommer de inte att ta slut om några veckor. Det här är ju slutspelsfinalhockey, det orkar de väl inte med så länge?

Men spelarna orkade och fortsatte. Det totala genombrottet kom när Warulfven "Vi skiter i hur de andra gör, vi spelar vårt spel" erkände att de insett att enda chansen att vinna mot Luleå är att spela som Luleå. D v s kräva att varje gubbe går ut och levererar hela tiden, kämpar varje gång de får chansen.

Och Rönken-hockeyn uppfattades aldrig som defensiv, Inte alls. Grejen var ju den att Luleås spelare var på motståndarna som bålgetingar i deras egen zon och tvingade fram dem till misstag som man snabbt tog till vara på med målchans för Luleå som följd. Forecheking inte med en, inte med två spelare utamn med hela laget. Ingen kom ens på tanken att kalla spelet för defensivt: hur skulle man kunna det när hockeyn större delen av tiden bedrevs i motståndarnas zon och Luleå fick målchans efter målchans vilket speciellt Arla-Ole men ochså Abbotts förvaltade väl.

Defensiv, tråkig? Inte en chans.

Ingen kunde hitta på att kalla hockeyn tråkig för det var så uppenbart att det var den inte. Däremot var den effektiv och vinnande.

Jag kan bäst likna den med hur IFK Göteborg slog igenom och blev ett europeiskt topplag på 80-talet. Visst, man hade härliga spelare och var duktiga på att måla när man fick chansen. Men framför allt var man extremt jobbiga att möta när man hade bollen, för de var på en hela tiden och varje gubbe hade en annan gubbe som var strax bakom och ryckte in om det behövdes.

Värst av allt förstås att de alla hette Glenn, men det är en annan sak.

Men det var den hockey som Luleå spelade. Och den var vinnande. Luleå vid det här laget hade inte mycket pengar och kunde inte köpa några stjärnor. Men man köpte billigare spelare som var beredda att göra sin plikt och kryddade med egna med samma förmåga. Dessutom scoutade man fram spelare efter spelare från Allsvenskan som övriga lag redan bestämt sig för inte dög i elitserien. Men i Luleå växte de flöesta ut, fick chanser i den offensiva (ja, just det: offensiva) Rönkenhockeyn. Arla, Olle, Hjalmarsson, Enterfeldt, Fälth, o s v.

Införsåsong förklarade de s k experterna unisont att Luleå har bara dassiga spelare. Köpt några billiga allsvenskar som ingen vill ha och har inget lag. Det blir 12e plats och kvalserien, visste de alla, experterna.

Men Rönken och Osten visste vad de gjorde. Rönken hade ju redan året innan kört samma hockey i Almtuna och visat att laget var extremt framgångsrikt utan stjärnor. Men de s k experterna kunde inte bry sig mindre. De var ju upptagna med att kamma sidbena på Hardy Nilsson.